Fenomenet Widmark och Campingmysteriet

I dagarna har den 18:e boken i serien LasseMajas detektivbyrå , Campingmysteriet, kommit ut. Med anledning av det skriver Andreas Palmaer i DN en lite längre artikel om fenomenet Martin Widmark och hans böcker om Lasse och Maja i synnerhet. Palmaer menar att deckare för barn visserligen inte ska drypa av blod, men att med Campingmysteriet har ”gränsen för lama mysterier…passerats” och att själva mysteriet tom glömts bort. Palmaer skriver också om böckernas platta person- och miljöbeskrivningar och torftiga språk och att ”ängsliga föräldrar kan köpa böckerna i trygg förvisning om att ingen röker, svär eller beter sig olämpligt. LasseMaja är Familjen Bra, men utan ironin”, kanske med en outtalad hänvisning till den debatt som förs i medierna kring censur av barnböcker.

Utan att ha läst långt ifrån alla LasseMaja-böckerna kan jag nog hålla med. Man vet vad man får och i det ligger väl en viss trygghet. Palmaer inleder sin artikel med att "Först lär man sig läsa. Sedan slutar man aldrig att läsa LasseMaja". Än så länge lever även böckerna om LasseMaja ett tryggt liv. Det tillkommer hela tiden nya läsare, på min skola råder en fullkomlig Detektivbyrå-epedemi i år 1 för närvarande. Att Widmark på ett positivt sätt bidrar till svenska barns läslust, det råder det inget som helst tvivel kring, men även barn har ju rätt till bra intriger och det kanske inte är så lätt när man börjar närma sig det tjugonde mysteriet. Och ska jag var helt ärlig hoppas jag att någon annan än Widmark vinner Bokjuryn 2009, det finns ju så många andra läsvärda barnboksförfattare som behöver uppmärksammas.