Svartskogen av Helena Bross

En dag när Teo och Bianca har friluftsdag går de vilse och hittar en sjö, Svartsjön, som är som en riktig sagosjö. De återvänder en tid senare och då händer något mycket märkligt. En korp tycks lämna ett meddelande till dem, i form av en fin blå blomma med hjärtformade kronblad.

Helena Bross försöker i Svartskogen, första delen i serien Svartskogens hemligheter, mixa omsorg om naturen med sagans värld. Funkar det? Jag det tycker jag absolut att det gör! Det känns alldeles självklart att korpen Vidvinga, älvan Millevi och trollet Grauer hjälper Teo och Bianca och de andra naturvännerna, i kampen mot myndigheterna som planerar att bygga Cityleden rakt igenom Svartskogen. I den strida ström av fantasy för yngre barn som sett dagens ljus under senare år sticker Helena Bross bok ut. De fantasieggande, John Bauerinspirerade, teckningarna av Johan Egerkrans, förstärker tanken att djur och natur kanske, trots allt, är besjälade på riktigt?

Hövdingens bägare av Martin Widmark

Varje generation har nog sin barndoms viking. För egen del var det Vicke Viking från 1967, som faktiskt fortfarande finns att låna på biblioteket. Om Halvdan Viking kommer att finnas kvar i hyllorna om 40 år återstår att se, men att Marin Widmarks böcker om Halvdan kommer att hitta sina läsare är jag fullt övertygad om. Widmarks böcker fortsätter att utan konkurrens vara de mest utlånade barnböckerna på Varbergs bibliotek.

Halvdan Viking är en kille på så där tio år, som är just lite halvdan efter att ha brutit foten som liten. Men han är också en fena på att skalda, en nog så viktig egenskap för 1000 år sedan, och smart som få när det gäller.

Halvdan bor i Östbyn där man fortfarande tillber asagudarna. I Västbyn är de boende kristnade, lite renare utanpå men ganska skurkaktiga ändå. En dag utmanar kungen i Västbyn, Alarik, Östbyns hövding, Ragnar Drakdödare, i en serie tävlingar. Det är inte bara ära och berömmelse som står på spel, utan också en vacker glasägare som Ragnar har i sin ägo och kung Alariks praktfulla stridsyxa. Alariks skyr inga medel för att vinna över Ragnar. Men Halvdan är som sagt en smart kille och med hjälp av Meia, Alariks modiga brorsdotter, ser han till att rättvisa skipas.

Första delen av fyra heter Hövdingens bägare. Med en stor portion humor serverar Widmark en härligt mustig vikingasoppa. Mats Vänehems bilder bidrar på sitt sätt till att göra böckerna om Halvdan både roliga och lite läskiga.

Vålnader på Vasaskeppet av Martin Olczak

Vålnader på Vasaskeppet utspelar sig i ett Stockholm befolkat av inte bara människor, utan även vättar, dvärgar, varulvar, bergstroll och andra mytologiska varelser. Det är andra delen i en serie om fyra, Jakten på Jack, av Martin Olczak och Anna Sandler. För er som tidigar har läst Olczaks böcker om Megakillen kommer det här att bli en ny och trevlig, om än rätt mycket läskigare bekantskap.

Jack, som vanligtvis bor på ett hemskt barnhem, är nu på semester i Stockholm. Där letar han efter sina föräldrar, som är bortrövade av varulvar! Åh nej, tänkte jag, inte varulvar, igen! Men jag får ge mig. Det är spännande och på slutet tom riktigt läskigt. Till sin hjälp har Jack sin moster Betty och en liten vätt vid namn Rurik. De tre är tillsammans en oslagbar trio och jag kan bara ana vilka äventyr som väntar dem i de kommande två delarna, Varulvar i Storkyrkan och Häxor i tunnelbanan. Nu är det för sent för julklappstips, men böckern om Jack hade blivit den perfekta klappen för orädda bokslukare.

Den mystiska fyren av Eva Susso och Anna Höglund

Den mystiska fyren är andra delen i serien Trutviken. Eva Susso står för texten och Anna Höglund har illustrerat.

Moa och Margot är systrar, Moa går i förskoleklass och Margot är några år äldre. På skolloven brukar de alltid åka och hälsa på moster My och hennes flickvän Kärran. I sitt nyöppnade bageri bakar My världens godaste wienerbröd som Moa och Margot får hjälpa till att leverera till sötsugna kunder.

I Trutviken bor även Jan-Torvald som både Margot och Moa är lite förtjusta i, Margot är lite väl förtjust i honom tycker Moa. Systrarna bråkar en del om Jan-Torvald och även annat, men blir sams när det verkligen gäller. Som t.ex. när de på Halloween får en lapp med uppmaningen att bege sig till kyrkogården. Där hänger dimman som långa löjor över gravstenarna och ett läskigt spöke dyker upp. Även när det blir dags för en wienerbrödsleverens till den mystiske mannen i fyren längst ute på udden gör systrarna det i samförstånd. I läskiga lägen som dessa är Moa glad att hon har sin magiska hajtand i ett snöre runt halsen, den räddar dem som är i nöd.

Den mystiska ön är en mysig och alldeles lagom läskig bok, perfekt som högläsning för lite yngre barn inför Halloweenhelgen i slutet av oktober.

Ge mig boken går lite på halvfart eller tom trekvartsfart för tillfället.Varberg kommer att få ett nytt kulturhuset, Komedianten, som öppnar den 14:e januari 2012 och vi har fullt upp med planeringen av det nya biblioteket som ska inrymmas i Komedianten, tillsammans med bl.a. konsthall, café och hörsal. Det är mycket som ska fixas till innan invigningen och tiden räcker inte riktigt till.

Ett litet tips kommer här dock:

Läskigt nära är den tredje boken av Mårten Melin om Måns och Emma och utgiven av Nypon förlag. De första två skrev jag om här. Böckerna om Måns och Emma vänder sig till ungdomar från årskurs 4 och uppåt och är riktigt lättlästa. Varje bok består av några få kapitel kompletterade med tuschillustrationer. I den tredje boken tittar Måns och Emma på skräckfilm, läskigt så det förslår, men de kommer också läskigt, men härligt nära varandra när Måns får sova över hos Emma.

Med tanke på att det den här veckan är den Europeiska dyslexiveckan passar det bra att tipsa om böckerna om Måns och Emma, de passar perfekt för barn som har svårt med bokstäverna. I Varberg anordnar dyslexiförbundet FMLS under veckan två föreläsningar. En av dem heter ”Läsning i allmänhet och lättläst i synnerhet” och då med Lena Maria Nordstrand från just Nypon Förlag. Tid och plats: Campus torsdag 18.30.

Slaven av Teresa Cárdenas

En av de läsupplevelser jag minns allra bäst från min barndom är Onkel Toms stuga. Troligtvis var det mina föräldrar som tipsade mig om den, i upplysningssyfte. I dag är det väl knappast det ultimata valet om man vill läsa om slaveriet i skönlitterär form. Som tidsdokument är boken fortfarande viktig, den bidrog ju trots allt till att slaveriet avskaffades i USA, men den har också under senare årtionden kritiserats för att ha skapat en lång rad stereotyper när det gäller svarta.

Ett alternativ, eller kanske komplement till Onkel Toms stuga, är Slaven av kubanskan Teresa Cárdenas. Det är en vacker liten bok, både vad gäller utseende och språk. Innehållet är dock desto mörkare. Den handlar om en äldre man kallad Spårhunden; hans riktiga namn är det inte längre någon som kommer ihåg. Spårhunden har levt på en plantage hela sitt liv. Det är ett hårt liv att vara slav och åren av förnedring och ett liv i skräck har satt sina spår i den gamle mannen. När kvinnan Beira ber Spårhunden om hjälp att gömma en ung flicka som rymt från en annan plantage blir hans första reaktion att säga nej, av rädsla för hur vad det skulle kunna leda till för egen del. Men när han drar sig till minnes hur andra offrat sina liv för kampen för frihet och även det tillfälle då han själv blev räddad till livet av en annan slav, då mjuknar hans hjärta och han bestämmer sig för att hjälpa till. Så Slaven blir inte bara en vacker berättelse om en grym tillvaro, utan en också en uppmaning till läsaren att fundera över vad man själv är beredd att offra för en annan människas liv.

Slaven är utgiven av bokförlaget Trasten, som satsar på ”gränslös läslust och lyfter fram kända och okända författare från världens alla hörn”. Av Teresa Cárdena finns sedan tidigare Brev till mamma, som handlar om rasdiskriminering på dagens Cuba.

Höstens snyftare!

Nu har jag sett filmatiseringen av Peter Pohls Jag saknar dig, jag saknar dig! Det är helt klart en sevärd film, mycket tack vara Hanna Midfjäll och Erika Midfjäll, som spelar de ytterst självupptagna men härligt kaxiga systrarna Tina och Cilla.

Filmen är lite för lång och vissa skådespelarval känns rätt tveksamma. Ibland blir man näst intill generad över insatserna på bioduken. Men som helhet fångar filmen bokens innehåll mycket väl och man får ha ett hjärta av sten för att inte ryckas med i de känslostormar som drabbar Tina, familjen och vännerna, när Cilla dör i en bilolycka. Så ladda fickorna med pappersnäsdukar, ta med en god vän att hålla i handen och kryp in i biomörkret.