Pojken Edgars föräldrar känner ”sig inte särskilt väl till mods med barn omkring sig”. För att slippa ifrån föräldrarnas trista sällskap brukar Edgar ofta besöka en farbror, Onkel Montague, på loven. Riktigt hur de är släkt känner Edgar inte till. Onkel Montague är en mästare på att berätta spökhistorier och rummet de sitter i när han drar sina skrönor är också den bästa tänkbara miljön för spökhistorier. Ett dunkelt rum, upplyst av endast skenet från en stor eld i den öppna spisen. På golvet en tjock, röd persisk matta och ett rum fyllt av märkvärdiga saker från den gamle mannens resor. Utifrån några av dessa mystiska tavlor och föremål berättar Edgars onkel den ena hårresande spökhistorien efter den andra. En del av historierna är faktiskt riktigt läskiga och skulle passa bra att läsa högt framför den egna öppna spisen om man nu råkar ha en sådan till hands. Om inte, kan man bara släcka ner, tända några ljus och börja läsa. För visst passar spökhistorier bäst för högläsning och lite mörkt ska det vara, det är då det känns som allra ruskigast! Några av mina favoriter av Onkel Montagues spökhistorier är Icke-dörren, om en död flicka, Olivia, som går igen och om hur ett fint litet dockskåp helt plötsligt kan bli ett fängelse. Eller Demonen på bänkgaveln, i vilken ordspråket Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket, får en ny betydelse. I Djinn får man läsa om hur illa det gick för pojken Francis som i en avlägsen turkisk by försökte göra sig till vän med en utsatt flicka som det i själva verket kanske inte var så synd om. Onkel Montague visar sig dessutom själv ha en viss kontakt med andevärlden...En välskriven, spännande och läskig bok med fantasieggande illustrationer, för dig från ca 10 år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar