Vatten och vidunder av Marcus Sedgwick

Korpar kan inte le men en korp med namnet Edgar konstaterar en bit in i boken Vatten och vidunder att: "…om jag hade kunnat le skulle jag flinat som en apa med en soppslev i munnen. På tvären". Riktigt så tokglad blir jag inte när jag läser Vatten och vidunder men nog sitter jag där med ett litet leende i mungipan! Själva historien är lite seg men roligt berättad och Edgar blir lite av en favorit. Bokens illustrationer förhöjer den känslan.

Korpen Edgar är huvudperson, eller kanske man ska säga huvudfågel, i Vatten och vidunder, första delen av sex i serien Korpmysterierna. Han bor i Annorstädes borg som vimlar av " alla möjliga knäppisar, puckon och galningar" - lord och lady Annorhand, deras barn Noppe och Solaria, och inte minst Edgars ärkefiende apan Snubben. Familjen Annorhand råkar jämt och ständigt ut för trubbel och Edgar känner ett självpåtaget ansvar för att rädda dem ur allehanda knipor. Lite mot sin vilja dock för han är inte speciellt förtjust i sin värdfamilj, med undantag för Solaria, kanske.

I första boken försöker ett vidunder ta över borgen Annorstädes. Borgen i sin tur försöker dränka odjuret genom att fylla slottet med vatten. För att förhindra att vattnet inte ska rinna ut har borgen förseglat alla dörrar och fönster, med den katastrofala följden att alla sakta går en säker drukningsdöd till mötes. Edgar försöker på alla vis påkalla allas uppmärksamhet, men förgäves. För vem bryr sig väl om en korkad korp?