När mina barn var små brukade jag köpa gallrade barnböcker på biblioteket. Ofta var det barnböcker från 70-talet med fotografiska bilder, av typen Kalle går till tandläkaren och Lisa har brutit en arm. Mina barn älskade de här böckerna och jag har många gånger undrat varför de görs så få fotografiska böcker om barn för barn.
Därför blir jag väldigt glad när jag hittar Den finaste skatten av Erika Hedman, den allra finaste bok man kan tänka sig om ett barns sorg och om det faktum att så länge vi talar och minns en person så finns hon eller han. I boken får vi möta Marta vars farfar gick ner sig på isen. Nu är det sommar och Marta har väl inte riktigt förstått att farfar aldrig kommer tillbaka. Men genom att gå till alla de platser hon och farfar brukade besöka och i fantasin prata med farfar om det som hände, förstår hon så sakteliga att det i fortsättningen är i drömmen de får träffas - och att det nog kan bli en bra sommar ändå. Och farmor finns ju faktiskt fortfarande kvar!
Bokens fotografier är väldigt fina, med en fantastiskt utrycksfull liten "Marta". Det är en perfekt bok att läsa tillsammans med varje liten människa som mist en älskad anförvant. Eller för den som bara vill närma sig död och sorg på ett fint sätt.
måndag 26 november 2012
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar