Inledningen till Spindelbarnen – Sam Frasers äventyr av Gudrun Wessnert får mig att tänka på Charles Dickens och Oliver Twist. Det är 1800-tal. En flicka, Samantha Fraser, kommer åkandes i en calesh, det är mitt i natten, regnet strilar. Slutmålet är Syster Elises barnhus för hittebarn och vanföra - ett stort gammalt hus, täckt av murgröna och vildvin. Innanför porten väntar två damer, systrarna Agatha Klopke och Inez Imperton, som möter Samantha med orden: Jaså, det är klumpfoten som anländer, samt den enögda fröken Pratt. Man inser snabbt att det inte kommer att bli några sötebrödsdagar för Samantha på barnhuset. Det står också klart att Klopke och Imperton inte driver barnhuset av någon slags omtanke om barnen och det är en tämligen ruggig berättelse som växer fram. 1800-talsrealismen, där barnhemsbarnen både får svälta, frysa och bli instängda i en mörk källare, blandas så småningom upp med både skräck och magi. Huset och framförallt källaren, visar sig ruva på allehanda hemskheter – en demon kallad Konungen av underjorden, silverskatter och människooffer. Det är också när magin kommer in, ungefär halvvägs in i boken, som det blir riktigt spännande. Kim W Anderssons svartvita teckningar förhöjer den kusliga känslan, de är nästan otäckare än själva texten. Spindelbarnen – Sam Frasers äventyr är ganska omfångsrik, 383 sidor och inte helt lättläst. Men för en god läsare som gillar rysliga berättelser är den ett perfekt alternativ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar