Ett hus utan speglar av Mårten Sandén

Mårten Sandéns Ett hus utan speglar skulle vara perfekt som högläsningsbok för tio- elvaåringar. Den är en riktigt spännande bok, med en touch av Narnia, men också en bok som också tar upp saker som passar bra för gruppdiskussioner, bl.a. tanken att vi behöver andra människor att spegla oss i, för att våga och kunna se oss själva.

Fyra kusiner har tillsammans med sina föräldrar samlats i gammelfaster Henriettas hus. Henrietta ligger för döden, vilket naturligtvis påverkar dem alla och det råder förstämning i huset. Men det är inte bara Henriettas förestående död som får dem alla att må dåligt, alla i huset bär också på små och stora trauman som hindrar dem från att leva fullt ut. För huvudpersonen Thomasine, 12 år, och hennes pappa Thomas, är det sorgen över Thomasines lillebror Martin, som dog i en drunkningsolycka, som tynger.

En dag när Thomasine och en av de andra kusinerna leker gömme, hittar de en garderob full med speglar. Garderoben blir en sluss in till en spegelvänd värld där gammelfaster Henrietta, i denna värld kallad Hetty, får dem som kommer in i rummet att med fantasins hjälp bli mer sanna mot sig själva. Det är Hetty som med följande ord visar barnen, och i förlängningen även de vuxna, en väg ut ur mörkret: Att våra liv är skärvor där bara en liten bit av någonting större speglas. Att det finns delar av varje människa som är osynliga för en själv. Att vi behöver varandra för att våga se. Så sant, och så trösterikt. Ett extra plus för Moa Schulmans fina, svartvita illustrationer.