Kate Dicamillo är tillbaka med en ny barnbok, Tigern och säkert som amen i kyrkan har boken fått fina recensioner. I USA är den nominerad till ett av USA:s främsta priser, The national book award och Ulla Lundqvist i DN tycker att boken är lysande, ett adjektiv hon menar att man ska vara sparsam med i recensioner.För egen del håller jag mig något mer avvaktande. Det är en fin historia, om vad som händer med oss människor när vi kapslar in sorg och ilska i våra kroppar och om att något kanske måste offras för att vi ska kunna gå vidare. I Tigern speglas detta genom en ung pojke, Rob, som inte tillåts sörja sin döda mamma. Pappan, själv oförmögen att visa känslor, förbjuder sonen att gråta, handgripligen visat genom en örfil på själva begravningen. Alla förbjudna tankar har Rob tvingat ner djupt inom sig. Resultatet har blivit en modfälld liten kille med eksem på benen, ett tacksamt offer för skolans mobbare. Vägen till "förlösning" går via Sixtine, en nyinflyttad tjej i det lilla samhället där Rob bor. Sixtine bär också på en stor förlust, men för hennes del tar den sig uttryck i en aldrig sinande ilska. Tigern, som gett boken dess namn, finns på riktigt, inlåst i en bur och spelar en avgörande roll för dramats upplösning.
Det jag har lite svårt för med Tigern är de religiösa undertonerna och ett drag av sentimentalitet som jag aldrig har varit speciellt förtjust i. Men trots det kan jag inte annat är att rekommendera den, för det är en välskriven, spännande och hoppingivande bok om att aldrig låta sorgen "låsas" in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar