Läskigt läge av Thomas Halling

Thomas Hallings är en flitig barnboksförfattare och har bl.a skrivit de på min skola mycket populära böckerna om Agnes. Han kommer nu med en ny serie läskiga böcker för lite yngre barn. Serien heter Trio i trubbel och de tre i trion är syskonen Oskar 12, Maja 10 och Linus 8. Jag fick i dag första delen, Läskigt läge, i min hand och jag faller pladask. Lättläst men väldigt spännande och faktiskt rätt läskigt. Halling bygger upp en stämning som stegras för varje bläddrad sida.

Syskonen övertalar sina föräldrar att få cykla till stranden helt själva, men på villkor att: 1. vara försiktiga 2. vara hemma senast klockan fem och 3. hålla sig borta från slottet, där otäcka saker sägs hända. Och vad gör barnen? Tar en snabb titt på slottet förstås på hemvägen!

Sofia Falkenhems svartvita bilder bidrar effektivt till att spä på känslan av att något kusligt kommer att hända. Och kanske bör lättskrämda barn - och vuxna - läsa boken tillsammans med någon att hålla i hand...

Del två, Kuslig kväll, kommer i oktober.

Nytt litterärt pris - Barnens Romanpris!

Sveriges radio har instiftat ett nytt litterärt pris, Barnens Romanpris. Fem böcker är nominerade i år, av vilka två finns med på Ge mig boken!: Vi rymmer igen av Bo R Holmberg och Fyren och stjärnorna av Annika Thor och Per Thor.De övriga tre är Kung Steve och alla hemlösa hjärtans blues av Thomas Fröhling, Adzerk - den vita hingsten av Lin Hallberg samt Hedvig och Hardemos prinsessa av Frida Nilsson. En av dessa fem skall utses till bästa svenska barnboken för 9-12 åringar 2009.

Juryn består av sex elever från mellanstadiet i Rambodalskolan i Norrköping. Jag hoppas verkligen att jag har möjlighet att lyssna på deras diskussioner som sänds i P1 11.03 den 18, 19 och 20 augusti. Jag är sååå nyfiken på vad de säger om böckerna och naturligtvis på vem som vinner detta ärorika pris som delas ut den 23 augusti.

Svarta fåglar av Mikael Salmson och Lars Sundström

Så är det då dags för hösten första barnboktips. Och dessutom ett väldigt bra tips!

Svarta fåglar av Mikael Salmson och Lars Sundström är något av en klassisk fantasybok. Sedan lång tid tillbaka råder det en konflikt mellan de båda folkslagen tekiter och mabeker. I det sista slaget, som utspelade sig 30 år tillbaka i tiden, vann mabekerna. Nu är det dags för en ny sammandrabbning. Tekiterna ruvar på en gruvlig hämnd – öga för öga, tand för tand är det som gäller.

Bokens huvudperson, 12-åriga Amik, har sina rötter bland både tekiter och mabeker. Hans mormor var tekit men flydde som ung till mabekernas dal där hon senare gifte sig med en mabek. Kvar i tekiternas rike lämnade hon sin förstfödde son, Amiks morbror.

Tekiternas är grymma människor och skyr inga medel för att återvinna herraväldet. Våldet drabbar även Amiks familj. Hans far dödas vid ett av de första slagen i Dödens dal och hans mor försvinner efter att ha ramlat in en strid älv när familjen är på flykt. Tillsammans med övriga flyende mabeker tar Amiks sin tillflykt i ett kloster. Där blir han av klosterledaren utsedd att föra mabekernas kamp vidare. Amik måste ge sig av för att varna andra folkslag och samla dem i en gemensam kamp mot ondskan. Som man anar redan från början kommer Amik förstås att möta sin morbror, men långt ifrån på det sätt som jag hade förväntat mig!

Svarta fåglar är en välskriven, lättläst och mycket spännande bok. Det är som sagt klassisk fantasy men mycket mer än så. Boken är lika mycket en krigsskildring och skulle som sådan kunna fungera som diskussionsunderlag för vilken konflikt- eller krigssituation som helst i världen med frågor som: Finns det onda och goda människor? Vad är ondska? Varför blir det krig? Är det rätt att döda andra människor för att försvara sig själv och sitt eget folk?

Boken passar bra från ca 9 år.

Sorgfjäril av Ingelin Angerborn

Nu tar Ge mig boken! semester några veckor men först ett riktigt, riktigt härligt sommarlovstips!

På Rabén & Sjögrens hemsida lanseras boken Sorgfjäril av Ingelin Angerborn som en "Ny, spännande rysare med Maria Gripe-känsla..." och jag måste hålla med om att med Sorgfjäril tar Angerborn ett stort kliv in i "Gripe-land", men ändå med en alldeles egen stil och ton. Sorgfjäril är mycket välskriven och spännande till sista sidan! Dessutom en gnutta kärlek på köpet, vilken 10-12 åring gillar inte det?

Alice har flyttat. 40 mil! Och därmed lämnat sin trygga tillvaro med kompisar och nyfunna kärleken Leo. Tillsammans med mamma, lillebror Emanuel och mammas nya kille har Alice flyttat in något som kallas Spanska slottet. Där spökar det, på riktigt. Men vem är det som försöker få kontakt med Alice? En vacker fjäril, som visar sig vara en Sorgmantel, spelar en viktig roll i denna härliga spökhistoria. Sorgfjäril är kanske inte så orginell, men ack så fint skriven!

Trevlig sommar!

Tack vare Winn-Dixie av Kate DiCamillo

Tio-åriga Opal har flyttat till Florida tillsammans med pappa ”predikanten”. Opal känner sig ”nästan som föräldralös”. Mamman försvann när hon vara tre år och pappan går helt upp sitt arbete som predikant i en baptistkyrka. Både pappan och Opal sörjer mamman, men i det tysta. Opal vet överhuvudtaget ingenting om sin mamma och inte heller varför hon försvann. En dag hittar hon en övergiven hund i en affär och hunden döps efter affärens namn, Winn-Dixie. En djup vänskap uppstår mellan Opal och den lika föräldralösa hunden, en vänskap som öppnar upp för nya möten som i sin tur leder till att Opal steg för steg får lära sig hur livet bör levas. En visdom som kanske kan sammanfatts i att man ”inte ska döma hunden efter håren” och att man ska vara tacksam över det man har.

Kate DiCamillo har fått genomgående bra recensioner och en lång rad priser för många av sina böcker. Tack vara Winn-Dixie är inget undantag, bara i USA har den fått ett 70-tal priser och utmärkelser. Boken kom på engelska år 2000 och var DiCamillos debut. En sökning på amazon.com visar att hon även har ett stort stöd bland sina läsare, en övervägande majoritet ger boken betyget 5. Tyvärr kan jag inte sälla mig till denna jubelkör. Mitt första försök att läsa DiCamillo var med boken Edward Tulanes magiska resa, som jag dock gav upp efter några få kapitel. Inför Trollkarlens elefant kände jag ett kraftigt motstånd men där fick jag ge mig, den tyckte jag faktiskt riktigt bra om. Så när jag började läsa Tack vare Winn-Dixie var det med viss nyfikenhet. Men nej, det här fängslar mig inte alls, tvärtom. Det är allt för högtravande, allt för hjärteknipande och sentimentalt. Jag stör mig på den snusförnuftiga Opal och bokens förutsägbarhet. Redan på ett tidigt stadium är det ganska uppenbart att boken kommer att sluta i ett ”happy-end” och att vänskapen mellan Opal och Winn-dixie kommer att leda till att Opal och hennes pappa hittar tillbaka till varandra.

Men som sagt, jag verkar ganska ensam om att inte gilla Tack vare Winn-dixie!

Boken finns även som film, här kan du se en trailer.

Vatten och vidunder av Marcus Sedgwick

Korpar kan inte le men en korp med namnet Edgar konstaterar en bit in i boken Vatten och vidunder att: "…om jag hade kunnat le skulle jag flinat som en apa med en soppslev i munnen. På tvären". Riktigt så tokglad blir jag inte när jag läser Vatten och vidunder men nog sitter jag där med ett litet leende i mungipan! Själva historien är lite seg men roligt berättad och Edgar blir lite av en favorit. Bokens illustrationer förhöjer den känslan.

Korpen Edgar är huvudperson, eller kanske man ska säga huvudfågel, i Vatten och vidunder, första delen av sex i serien Korpmysterierna. Han bor i Annorstädes borg som vimlar av " alla möjliga knäppisar, puckon och galningar" - lord och lady Annorhand, deras barn Noppe och Solaria, och inte minst Edgars ärkefiende apan Snubben. Familjen Annorhand råkar jämt och ständigt ut för trubbel och Edgar känner ett självpåtaget ansvar för att rädda dem ur allehanda knipor. Lite mot sin vilja dock för han är inte speciellt förtjust i sin värdfamilj, med undantag för Solaria, kanske.

I första boken försöker ett vidunder ta över borgen Annorstädes. Borgen i sin tur försöker dränka odjuret genom att fylla slottet med vatten. För att förhindra att vattnet inte ska rinna ut har borgen förseglat alla dörrar och fönster, med den katastrofala följden att alla sakta går en säker drukningsdöd till mötes. Edgar försöker på alla vis påkalla allas uppmärksamhet, men förgäves. För vem bryr sig väl om en korkad korp?

Han hette Skellig av David Almond

Tidigare i år kom David Almonds bok Svarta vingar som jag tyckte mycket om. Minst lika bra är Almonds första bok, Han hette Skellig. I Svarta vingar kretsar mycket av handlingen kring den lilla flickan Alison. I Han hette Skellig figurerar ett annat litet spädbarn, namnlöst till sista sidans sista ord.

Den lilla flickan är lillasyster till Michel. Hon föds hjärtsjuk och alldeles för tidigt i samma veva som familjen flyttar till ett nytt hus. Det blir en jobbig tid för Michael, med alla yttre förändringarna, oron för lillasystern och föräldrarnas oförmåga att räcka till även för Michael när de har fullt upp med flytt och sjukhusbesök. Han tar sin tillflykt till det fallfärdiga garaget där han hittar en ömklig figur i svart kostym som hänger som en säck över det tunna skelettet och med ett ansikte blekt som torr gips. Under kavajen skymtar konturerna av något som ser ut som vingar.

En vänskap utvecklas mellan den mystiske mannen vars namn är Skellig och Michael. Senare invigs även Michaels nya vän Mina i hemligheten, den frihetslängtande Mina vars motto är ”Hur kan fågeln, som föddes att jubla jämt, sjunga sin sång i bur?”. Tillsammans försöker de hjälpa den döende Skellig och matar honom med kinamat och öl, ”gudarnas föda” enligt Skellig. Michael vill gärna veta vem den mystiske Skellig är men Mina får honom att acceptera att man inte alltid måste förstå allting och att dröm och verklighet alltid går hand i hand. Vingarna på Skelligs rygg antyder dock att han har någon slags koppling till änglarnas värld, men han är långt ifrån bokens enda ängel.

Det här är magisk realism när den är som bäst och en bok om att man aldrig ge upp hoppet. Och visst vill du veta vilket namn Michaels lillasyster till slut får?

Cirkusdeckarna och spökmysteriet av Dan Höjer

Deckare, deckare, deckare i en aldrig sinande ström...
Men den här gången gör jag faktiskt tummen upp! Cirkusdeckarna är en ny serie barndeckare, skrivna av Dan Höjer och illustrerade av Stina Lövkvist. Som seriens namn antyder utspelar sig böckerna i cirkusmiljö och det greppet känns lite nytt och kul.

Den första boken heter Cirkusdeckarna och spökmysteriet vilket kanske är rätt logiskt med tanke på Höjers alla spökböcker. Han kan säkert ha hämtat inspiration från någon av alla de spökhistorier han samlat på sig genom åren.

Tvillingarna Katinka och Kaspar lever sitt liv på cirkusen Pommery som befolkas av ett gäng mer eller mindre galna cirkusartister. Katinka uppträder på hästryggen och Kaspar är en av världen bästa jonglörer. En dag drabbas cirkusen av en rad oförklarliga stölder, pokaler, medaljer och en chimpans finns med bland de saker som försvinner. Cirkusen verkar också vara hemsökt av ett spöke. Är det Vilde Valentino, lindansaren som ramlade ner och dog, som går igen? Och finns det något samband mellan stölderna och det eventuella spöket?

Spännande, klurigt och riktigt kul, tycker jag!

Riddarnas kamp av Anna Jansson

Många författare drömmer nog om att ”göra en Widmarkare”, d.v.s. komma på en barnboksserie som kan pågå i evigheters evigheter. Jag vet inte om just Anna Jansson bär på den drömmen men i vår har hon i alla fall kommit ut med tre delar i serien Emil Wern, detektiv. Anna Jansson skriver i vanliga fall vuxendeckare, i år kommer den tionde boken om Maria Wern, kriminalinspektör på Gotland. Emil Wern är hennes son, antar jag. En rätt kul idé faktiskt! Men resultatet? Nja…

Riddarnas kamp känns som en mix av en reklambroschyr för medelstidsveckan på Gotland och barndeckare. Som reklam fungerar boken rätt väl, man blir lite sugen på att besöka Gotland i augusti, men själva intrigen, att någon försöker sabotera medeltidsveckans obligatoriska riddarspel, känns mindre spännande. Jansson försöker sig också på att skriva en rolig bok, men mycket känns bara krystat.

Emil Wern har, precis som Kalle Skavank i Petrus Dahlins böcker, en detektivbyrå i en kiosk. Emil bestämmer sig för att tillsammans med kompisen Ubbe ta reda vem det är som saboterar spelen. Inte mycket lämnas över till läsaren utan detektiven Emil redogör noggrant för alla misstänka. Som sig bör (?) visar sig den skyldige vara en helt annan person.

Nu har jag bara läst första delen, mitt slutgiltiga omdöme får väl komma först när jag läst de andra två (av totalt hur många undrar man förstås), men så här långt tycker jag att det finns betydligt bättre barndeckare, t.ex. ovan nämnda Kalle.

Baksidans hemliga hjältar av Peter Arrhenius

Ibland är det skönt med böcker där man redan från sida ett känner att man kommer att gilla boken. Baksidans hemliga hjältar av Peter Arrhenius gav mig den känslan.

Robins föräldrar har nyligen skilt sig och han har flyttat från radhusområdet, kallat Framsidan, till lägenhet i det område som kallas Baksidan. Efter att i tio år haft eget rum ska han nu dela rum med sin rätt enerverande lillasyster Frida. Pappan gör som föräldrar ofta gör i en situation som denna, försöker övertyga Robin om att det kan finnas positiva saker med de stora förändringar familjen just genomlider, t.ex. utsikten från tionde våningen…

Robin är inte så lättflirtad och han ger sig i stället ut på upptäcktsfärd i omgivningarna. Ganska snart blir han kompis med Farzad och Izzy som gömmer sig från världen och just bildat en klubb, en klubb för dem som tycker att världen suger. Perfekt, tycker Robin. Han blir omgående klubbens tredje medlem och med visdomsorden "Ingen kan göra allt, men alla kan göra något" som klubbens devis ger de tre sig ut för att rädda världen. Men trots stora ambitioner och goda tankar kan det vara svårt att göra det rätta. Två ”goda gärningar” hinner klubben med men det ska dröja ända till sista sidorna, och många turer däremellan, innan uppdragen kan anses slutförda på ett tillfredsställande sätt.

Arrhenius säger på Rabén & Sjögrens hemsida att han var "sugen på att skriva något fartigt, spännande och i bästa fall roligt" Och det har han lyckats med, det här är humor som jag gillar. FFGG, Föreningen för goda gärningar, återkommer redan i september i en ny bok: Flytt är flytt och kommer aldrig igen. Den ser jag fram emot!



Jag gillade även Peter Arrhenius bok Aldrig som de andra som dock är en helt annan typ av bok.