Tack vare Winn-Dixie av Kate DiCamillo

Tio-åriga Opal har flyttat till Florida tillsammans med pappa ”predikanten”. Opal känner sig ”nästan som föräldralös”. Mamman försvann när hon vara tre år och pappan går helt upp sitt arbete som predikant i en baptistkyrka. Både pappan och Opal sörjer mamman, men i det tysta. Opal vet överhuvudtaget ingenting om sin mamma och inte heller varför hon försvann. En dag hittar hon en övergiven hund i en affär och hunden döps efter affärens namn, Winn-Dixie. En djup vänskap uppstår mellan Opal och den lika föräldralösa hunden, en vänskap som öppnar upp för nya möten som i sin tur leder till att Opal steg för steg får lära sig hur livet bör levas. En visdom som kanske kan sammanfatts i att man ”inte ska döma hunden efter håren” och att man ska vara tacksam över det man har.

Kate DiCamillo har fått genomgående bra recensioner och en lång rad priser för många av sina böcker. Tack vara Winn-Dixie är inget undantag, bara i USA har den fått ett 70-tal priser och utmärkelser. Boken kom på engelska år 2000 och var DiCamillos debut. En sökning på amazon.com visar att hon även har ett stort stöd bland sina läsare, en övervägande majoritet ger boken betyget 5. Tyvärr kan jag inte sälla mig till denna jubelkör. Mitt första försök att läsa DiCamillo var med boken Edward Tulanes magiska resa, som jag dock gav upp efter några få kapitel. Inför Trollkarlens elefant kände jag ett kraftigt motstånd men där fick jag ge mig, den tyckte jag faktiskt riktigt bra om. Så när jag började läsa Tack vare Winn-Dixie var det med viss nyfikenhet. Men nej, det här fängslar mig inte alls, tvärtom. Det är allt för högtravande, allt för hjärteknipande och sentimentalt. Jag stör mig på den snusförnuftiga Opal och bokens förutsägbarhet. Redan på ett tidigt stadium är det ganska uppenbart att boken kommer att sluta i ett ”happy-end” och att vänskapen mellan Opal och Winn-dixie kommer att leda till att Opal och hennes pappa hittar tillbaka till varandra.

Men som sagt, jag verkar ganska ensam om att inte gilla Tack vare Winn-dixie!

Boken finns även som film, här kan du se en trailer.

Vatten och vidunder av Marcus Sedgwick

Korpar kan inte le men en korp med namnet Edgar konstaterar en bit in i boken Vatten och vidunder att: "…om jag hade kunnat le skulle jag flinat som en apa med en soppslev i munnen. På tvären". Riktigt så tokglad blir jag inte när jag läser Vatten och vidunder men nog sitter jag där med ett litet leende i mungipan! Själva historien är lite seg men roligt berättad och Edgar blir lite av en favorit. Bokens illustrationer förhöjer den känslan.

Korpen Edgar är huvudperson, eller kanske man ska säga huvudfågel, i Vatten och vidunder, första delen av sex i serien Korpmysterierna. Han bor i Annorstädes borg som vimlar av " alla möjliga knäppisar, puckon och galningar" - lord och lady Annorhand, deras barn Noppe och Solaria, och inte minst Edgars ärkefiende apan Snubben. Familjen Annorhand råkar jämt och ständigt ut för trubbel och Edgar känner ett självpåtaget ansvar för att rädda dem ur allehanda knipor. Lite mot sin vilja dock för han är inte speciellt förtjust i sin värdfamilj, med undantag för Solaria, kanske.

I första boken försöker ett vidunder ta över borgen Annorstädes. Borgen i sin tur försöker dränka odjuret genom att fylla slottet med vatten. För att förhindra att vattnet inte ska rinna ut har borgen förseglat alla dörrar och fönster, med den katastrofala följden att alla sakta går en säker drukningsdöd till mötes. Edgar försöker på alla vis påkalla allas uppmärksamhet, men förgäves. För vem bryr sig väl om en korkad korp?

Han hette Skellig av David Almond

Tidigare i år kom David Almonds bok Svarta vingar som jag tyckte mycket om. Minst lika bra är Almonds första bok, Han hette Skellig. I Svarta vingar kretsar mycket av handlingen kring den lilla flickan Alison. I Han hette Skellig figurerar ett annat litet spädbarn, namnlöst till sista sidans sista ord.

Den lilla flickan är lillasyster till Michel. Hon föds hjärtsjuk och alldeles för tidigt i samma veva som familjen flyttar till ett nytt hus. Det blir en jobbig tid för Michael, med alla yttre förändringarna, oron för lillasystern och föräldrarnas oförmåga att räcka till även för Michael när de har fullt upp med flytt och sjukhusbesök. Han tar sin tillflykt till det fallfärdiga garaget där han hittar en ömklig figur i svart kostym som hänger som en säck över det tunna skelettet och med ett ansikte blekt som torr gips. Under kavajen skymtar konturerna av något som ser ut som vingar.

En vänskap utvecklas mellan den mystiske mannen vars namn är Skellig och Michael. Senare invigs även Michaels nya vän Mina i hemligheten, den frihetslängtande Mina vars motto är ”Hur kan fågeln, som föddes att jubla jämt, sjunga sin sång i bur?”. Tillsammans försöker de hjälpa den döende Skellig och matar honom med kinamat och öl, ”gudarnas föda” enligt Skellig. Michael vill gärna veta vem den mystiske Skellig är men Mina får honom att acceptera att man inte alltid måste förstå allting och att dröm och verklighet alltid går hand i hand. Vingarna på Skelligs rygg antyder dock att han har någon slags koppling till änglarnas värld, men han är långt ifrån bokens enda ängel.

Det här är magisk realism när den är som bäst och en bok om att man aldrig ge upp hoppet. Och visst vill du veta vilket namn Michaels lillasyster till slut får?

Cirkusdeckarna och spökmysteriet av Dan Höjer

Deckare, deckare, deckare i en aldrig sinande ström...
Men den här gången gör jag faktiskt tummen upp! Cirkusdeckarna är en ny serie barndeckare, skrivna av Dan Höjer och illustrerade av Stina Lövkvist. Som seriens namn antyder utspelar sig böckerna i cirkusmiljö och det greppet känns lite nytt och kul.

Den första boken heter Cirkusdeckarna och spökmysteriet vilket kanske är rätt logiskt med tanke på Höjers alla spökböcker. Han kan säkert ha hämtat inspiration från någon av alla de spökhistorier han samlat på sig genom åren.

Tvillingarna Katinka och Kaspar lever sitt liv på cirkusen Pommery som befolkas av ett gäng mer eller mindre galna cirkusartister. Katinka uppträder på hästryggen och Kaspar är en av världen bästa jonglörer. En dag drabbas cirkusen av en rad oförklarliga stölder, pokaler, medaljer och en chimpans finns med bland de saker som försvinner. Cirkusen verkar också vara hemsökt av ett spöke. Är det Vilde Valentino, lindansaren som ramlade ner och dog, som går igen? Och finns det något samband mellan stölderna och det eventuella spöket?

Spännande, klurigt och riktigt kul, tycker jag!

Riddarnas kamp av Anna Jansson

Många författare drömmer nog om att ”göra en Widmarkare”, d.v.s. komma på en barnboksserie som kan pågå i evigheters evigheter. Jag vet inte om just Anna Jansson bär på den drömmen men i vår har hon i alla fall kommit ut med tre delar i serien Emil Wern, detektiv. Anna Jansson skriver i vanliga fall vuxendeckare, i år kommer den tionde boken om Maria Wern, kriminalinspektör på Gotland. Emil Wern är hennes son, antar jag. En rätt kul idé faktiskt! Men resultatet? Nja…

Riddarnas kamp känns som en mix av en reklambroschyr för medelstidsveckan på Gotland och barndeckare. Som reklam fungerar boken rätt väl, man blir lite sugen på att besöka Gotland i augusti, men själva intrigen, att någon försöker sabotera medeltidsveckans obligatoriska riddarspel, känns mindre spännande. Jansson försöker sig också på att skriva en rolig bok, men mycket känns bara krystat.

Emil Wern har, precis som Kalle Skavank i Petrus Dahlins böcker, en detektivbyrå i en kiosk. Emil bestämmer sig för att tillsammans med kompisen Ubbe ta reda vem det är som saboterar spelen. Inte mycket lämnas över till läsaren utan detektiven Emil redogör noggrant för alla misstänka. Som sig bör (?) visar sig den skyldige vara en helt annan person.

Nu har jag bara läst första delen, mitt slutgiltiga omdöme får väl komma först när jag läst de andra två (av totalt hur många undrar man förstås), men så här långt tycker jag att det finns betydligt bättre barndeckare, t.ex. ovan nämnda Kalle.

Baksidans hemliga hjältar av Peter Arrhenius

Ibland är det skönt med böcker där man redan från sida ett känner att man kommer att gilla boken. Baksidans hemliga hjältar av Peter Arrhenius gav mig den känslan.

Robins föräldrar har nyligen skilt sig och han har flyttat från radhusområdet, kallat Framsidan, till lägenhet i det område som kallas Baksidan. Efter att i tio år haft eget rum ska han nu dela rum med sin rätt enerverande lillasyster Frida. Pappan gör som föräldrar ofta gör i en situation som denna, försöker övertyga Robin om att det kan finnas positiva saker med de stora förändringar familjen just genomlider, t.ex. utsikten från tionde våningen…

Robin är inte så lättflirtad och han ger sig i stället ut på upptäcktsfärd i omgivningarna. Ganska snart blir han kompis med Farzad och Izzy som gömmer sig från världen och just bildat en klubb, en klubb för dem som tycker att världen suger. Perfekt, tycker Robin. Han blir omgående klubbens tredje medlem och med visdomsorden "Ingen kan göra allt, men alla kan göra något" som klubbens devis ger de tre sig ut för att rädda världen. Men trots stora ambitioner och goda tankar kan det vara svårt att göra det rätta. Två ”goda gärningar” hinner klubben med men det ska dröja ända till sista sidorna, och många turer däremellan, innan uppdragen kan anses slutförda på ett tillfredsställande sätt.

Arrhenius säger på Rabén & Sjögrens hemsida att han var "sugen på att skriva något fartigt, spännande och i bästa fall roligt" Och det har han lyckats med, det här är humor som jag gillar. FFGG, Föreningen för goda gärningar, återkommer redan i september i en ny bok: Flytt är flytt och kommer aldrig igen. Den ser jag fram emot!



Jag gillade även Peter Arrhenius bok Aldrig som de andra som dock är en helt annan typ av bok.

Öppna ditt hjärta av Coleen Murtagh Paratore

Chick lit för 12-åringar? Så kanske man skulle kunna kategorisera Öppna ditt hjärta av Coleen Murtagh Paratore. Det är första delen i en serie som heter Bröllopsfixarens dotter. Willa Havisham är på väg in i tonåren, hon älskar chokladdoppade körsbär och kärleksromaner, ja böcker överhuvudtaget. Det kretsar mycket kring kärlekens vara eller inte vara, för Willa själv men även för hennes mamma och mormor. Murtagh Paratore kallar det själv en ”litterär bok”. Varje kapitel inleds med ett citat av kända författare – Lewis Carrol, Roald Dahl, Anne Frank, Louisa May Alcott för att nämna några. Det finns även hänvisningar i texten till flera av författarna och deras verk. Kanske kan Murtagh Paratore bidra till att unga läsare får upp ögonen för någon av dessa klassiker och det får väl anses lovvärt. Själv blev jag faktiskt lite sugen på att läsa Unga kvinnor av Alcott…

Det är en ganska tunn historia, men berättad med en viss glimt i ögat får jag nog erkänna. Willas pappa dog när han störtade med en luftballong dagen efter mamma Stella och hans bröllopsdag. Efter den dagen är Stellas hjärta stängt för allt vad relationer och romantik heter. Willa å andra sidan längtar efter en pappa (tror hon i alla fall) och kämpar hårt för att mamman ska våga kärlek igen. När de flyttar till Stellas hemstad Bramble ser Willa snabbt en presumtiv pappa i grannen Sam och hon gör vad hon kan för att sammanföra honom med mamman. Det slår gnistor ganska fort men mamman gör vad hon kan för att förhindra någon vidare romans. Men skam den som ger sig. Slutet gott, allting gott som det sig väl bör i en bok fylld av förvecklingar och romantik.

Boken avslutas med det absolut längsta tackord jag någonsin läst, 5-6 sidor. Det blir nästan lite komiskt...

Svarta vingar av David Almond

Svarta vingar av David Almond inleds på samma sätt som en av årets mest omtalade svenska romaner, Lilla stjärna, av John Ajvide Lindqvist - ett spädbarn hittas övergivet i skogen. I Almonds bok hittas flickan av Liam och Max, två killar i 13-årsåldern bosatta i Northumberland i norra England. En kaja och en mystisk vandrare i röd mössa tycks leda pojkarna till flickan. På korgen flickan ligger i finns en lapp: Snella ta hann om henne. Detta är ett Guds barn. Flickan, som ges namnet Alison, blir något av en katalysator i den fortsatta berättelsen som utspelar sig under några heta sommarveckor i början av 2000-talet, med kriget i Irak som ständig kuliss. Alison hamnar först i familjehem men av en slump, eller är det ödet, får Liams familj förmånen att ta hand om henne.

Almond ställer många frågor i boken. Den kanske viktigaste frågan är huruvida vi föds onda eller om det är så att den som skadas skadar andra – eller sig själv. Även här finns det stora likheter med Ajvide Lindqvists roman. De mest ondskefulla i boken är barn, barn som drivs till onda handlingar av andra barns provokationer, vuxenvärldens bristande uppmärksamhet och i ett större perspektiv, maktlystnad. T.o.m. huvudpersonen Liam, som växer upp i ett kärleksfullt hem, drivs till en ondskefull handling som överraskar både honom själv och läsaren. Det är också en bok om kärlek, om att vi alla är ”små vilsna själar i ett stort, stort universum” som behöver mycket kärlek för att växa upp till harmoniska människor.

Det finns så mycket att säga om Svarta vingar, som enklast kan sammanfattas i orden Läs den! Det är en fantastiskt bra bok, men bitvis riktigt omskakande. Den är klassad som ungdomsbok, men jag tycker att den passar från årskurs fem och uppåt. Men kanske bäst som högläsning, så att man kan diskutera boken tillsammans efteråt.

Läs även Skellig, Almonds debutbok, i vilken en annan liten flicka spelar en avgörande roll för handlingen.

David Almond har tillsammans med illustratören Jutta Bauer av IBBY (The International Board on Books for Young People) tilldelats 2010 års Hans Christian Andersen Awards, barnlitteraturens motsvarighet till Nobelpriset. Det är han väl värd.

Tjejerna på Lövarö av Kajsa Gordan

2007 kom den första delen i Kajsa Gordans trilogi om tre tjejkompisar i 12-årsåldern, Kärlek & Dynamit. Jag var inte så förtjust i boken när jag läste den första gången för några år sedan. När jag nu har läst om boken och även läst de två andra delarna, Mod & fritt fall och Våga & vinn blir jag riktigt förtjust i alla tre böckerna. Först fick jag för mig att det handlade om ännu en ny deckarserie, men även om första delen innehöll något av en kriminalhistoria handlar det i första hand om tre tjejkompisar och deras glädje och bekymmer. Kajsa Gordan är lärare i svenska och har i många år arbetat på mellanstadiet och även skrivit manus åt Sveriges Radio och SVT. Detta märks i böckerna. De är välskrivna och berättar om barns vardag på ett sätt som jag tror att många tjejer och killar kan känna igen sig i. Jag kan också se att böckerna skulle kunna göra sig som teveserie.

I de tre böcker får var och en av tjejerna en lite mer framträdande plats samtidigt som vänskapen dem emellan skildras på ett spännande sätt. I den första boken får vi lära känna Molly lite närmare, Molly med bohemföräldrar och lantställe på Lövarö. I den andra boken, Mod & fritt fall är det Jennys tur. Jennys pappa har flyttat till Danmark och då han sällan hör av sig bestämmer hon sig för att ta saken i egna händer och leta upp honom. I den tredje boken, Våga & vinn, får Miryam lite mer plats. Hennes föräldrar kommer från Eritrea. Miryam själv är född i Sverige, känner sig svensk och tycker att pappans något stränga syn på hur flickor ska bete sig är jobbig. Dessutom har hennes föräldrar nyligen separerat. I bakgrunden i alla tre böckerna figurerar tjejernas tre förälskelser, Sebbe, David och Jonte. De har en nog så viktig plats i tjejernas liv, med det är i första hand vänskapen mellan tjejerna och deras vardag som skildras och detta på trovärdigt och sympatiskt sätt.

Du är en gräslig man, herr Grums av Andy Stanton

På baksidan av boken Du är en gräslig man, herr Grums av Andy Stanton, finns en blurb av Philip Ardagh: ”Roligt? Det kan du lita på. Oroande storartat.” Ett uttalande av den kalibern gör mig alltid lite misstänksam. Dessutom är jag inte fan av ”roliga böcker” där det roliga består av att det händer ”roliga saker”. Men efter att ha läst Du är en gräslig man, herr Grums får jag nog ge mig. Det är rätt kul faktiskt! Det händer ”roliga saker” som faktiskt är rätt roliga och Andy Stanton leker med språket och litteraturen på ett sätt som jag tror tilltalar barn. Återigen en bok som nog gör sig bäst för högläsning.

En annan bok av Andy Stanton, Mr Gum and the dancing bear, vann Roald Dahl Funny Prize 2008, ett pris som instiftades för att återupprätta humorn i barnböcker. De yngre eleverna på min skola frågar ofta efter roliga böcker, men utbudet känns rätt begränsat. När jag gjorde en sökning på Roliga böcker i bibliotekskatalogen får jag upp ett tiotal böcker, mestadels böckerna i serien Hotell Gyllene Knorren, som jag tycker är måttligt roliga. Men det måste väl finnas fler? Vi kanske också behöver ett Roligaste boken-pris?