Odysseus resa av Thomas Danielsson

I den strida ström av böcker om spöken, vampyrer och varulvar är det riktigt skönt men en gammal klassisk äventyrsberättelse. 1987 skrev Thomas Danielsson Expedition Odysseus, med illustrationer av Tord Nygren. Nu har den kommit i en ny upplaga, med nytt namn - Odysseus resa - och med delvis omarbetad text. Illustrationerna är fortfarande av Tord Nygren, men nu i färg.

Danielsson har gjort en egen tolkning av valda delar av Odysséen och berättelsen blir inte mindre läskig när den inte längre är på hexameter, snarare tvärtom. Det frasar när Polyfemos får en glödande påle i ögat, skepp krossas av väldiga stenblock och i dödsriket glider vålnader fram, i mänsklig gestalt men genomskinliga och odjuret Skylla krossar männen mellan sina käftar. Boken passar kanske därför bäst för lite äldre barn. Förhoppningsvis kan Odysseus resa få en ny generation barn att upptäcka antikens sagor och kanske, när tiden är mogen, även våga sig på orginalet.

Berättelsen om Matt Surrington

För ett tag sedan skrev jag om min upplevda brist på roliga mellanåldersböcker. Nu har jag läst en ganska rolig bok, av samma författare som förekom i det inlägget, nämligen Andy Stanton.

Stantons Berättelsen om Matt Surrington lockar fram ett och annat leende och jag känner på mig att i synnerhet killar på så där 8-9 år kommer att gilla historien om Matt. Han är en helt normal 10-årig pojke - förutom att han kan förvandla sig till en fluga. Inte vid första, andra eller ens tredje försöket, men när det verkligen gäller liv eller död, då sker förvandlingen sekundsnabbt! I ett utsatt läge, inlåst i en källare av två grymma tjuvar, tillsammans med ärkefienden Ananas Johnson, ja då kommer Matts förmåga väl till pass. Slutet gott allting gott - tjuvarna i finkan och Matt får en vän! Trivsam och stärkande läsning för dem som känner sig utanför.

Boken är utgiven av Argasso förlag och känns som en ganska typisk Argassobok i genren "roliga böcker med ett stänk av Roald Dahl".

Kärlek, kyssar och rekord av Moni Nilsson

Nu har jag läst tredje delen om Semlan och Gordon av Moni Nilsson, Kärlek, kyssar och rekord och det är lika mysig läsning som de första två delarna.

I den här boken fyller både Semlan och Gordon 13 år och att bli tonåring är för Semlan både skrämmande och hisnande spännande. Hon provar på skillnaden att kyssa bästa kompisen (Gordon - som hon dock älskar) och den hon är kär i (Lino) och det är väl en erfarenhet så god som någon! Semlan får också insikten att ingenting någonsin blir som man tänkt sig och att man därför inte bör lägga för mycket tid på att oroa sig. Det kan ju också vara ett bra förhållningssätt att ha med sig in i vuxenlivet.

Så Semlan fortsätter att ha ett rätt ok liv, trots skilsmässa och vuxna som inte alltid beter sig så vuxet. Har man en riktigt god vän så klarar man det mesta! Och som Ted Gärdestad sjöng - "det finns tid till försoning innan dagen är förbi" - tack vare Semlan får hennes pappa kontakt med sin pappa och farmor och farfar sluter fred efter många, många år. Så det är en företagsam och orädd ung dam vi har att göra med! Heja Semlan!

Legenden om Tann : Skogsflickan av Niklas Krog

För några år sedan kom boken Tanarog, av Niklas Krog. Jag tyckte bra om den boken och har längre undrat varför det aldrig kom någon uppföljare. Men nu är den här - i form av en serie: Legenden om Tann. Tanarog är dvärg och bor tillsammans med de andra dvärgarna i stora salar, djupt inne i Randbergen. I första boken om Tanarog tog han mod till sig och lämnade bergshålan. I skogen träffade han en ek, Bladhus och tillsammans bekämpade de ett våldsamt odjur, Besten.

I Legenden om Tann : Skogsflickan fortsätter kampen mot Besten, fast den här gången tillsammans med skogsflickan Aina. Det här gör boken lite tråkig, tycker jag. Dels uppehåller sig Krog mycket vid vad som hände i den första boken och har man läst den tidigare känns det nästan som att läsa Tanarog en gång till. Dessutom blir kampen mot Besten lite av en upprepning av kampen i Tanarog. Men samtidigt är boken spännande, i synnerhet andra halvan av boken och jag tror säkert att serien kommer att hitta sina läsare. Men varför ser Tanarog ut som en liten gubbe på bilderna?

Det har även kommit en andra del i serien : Bestens håla. Utan att ha läst boken kan man nog utgå ifrån att kampen mot Besten fortsätter. Ska Tann och Aina en gång för alla besegra Besten? Det hoppas jag, så att de i stället kan få slåss mot nya farligheter.

Zombieboken av Andreas Palmaer och Peter Bergting

Jag har inte sett många Zombie-filmer, den enda jag kan komma på är Dawn of the dead. När jag såg den fick jag mig några goda skratt. Nästan lika roligt är det att läsa Zombieboken av Andreas Palmaer och Peter Bergting. I den får man lära sig ett och annat matnyttigt om zombies, t.ex. att de ofta är klädda i trasiga, blommiga klänningar? Att dom gurglar i stället för att prata, troligtvis pga att halsen är helt rutten och att de gärna tuggar i sig ett öra eller finger. Boken är mycket lättläst och jag är övertygad om att den kommer att uppskattas långt ner i åldrarna. Av samma författare finns även Varulvsboken.

I dag är det för övrigt fantasyfest på Varbergs bibliotek. Undrar om det inte får bli en zombie-fest nästa gång!?

Turbo och skräcknatten av Ulf Sindt

Mera spökerier! Turbo är för mig en stor favorit. Jag gillar verkligen Turbo, som kallas så för att han kan springa så fort, och hans kompisar Simon och Olle. De är så där härligt kaxiga som man får lov att vara när man går i fyran, men de är inte heller rädda för att visa att man inte alltid måste vara så himla modig.

I Turbo och skräcknatten berättar Turbo om hur det var den där dagen i januari när de tre bestämde sig för att gå ner och kolla i skolans källare. Till en början känns det ganska spännande, men när råttorna börjar prassla i hörnen, killarna hittar en död katt och lamporna plötsligt slocknar - ja, då är det inte riktigt lika kul längre...

Den öde graven och andra spökhistorier av Dan Höjer

Spökhistorier kan man aldrig få nog av, i synnerhet inte så här i Halloween-tider! I den öde graven och andra spökhistorier har Dan Höjer samlat fyra härligt läskiga små rysare som nog kan få nackhåren att resa sig på yngre läsare.

En av spökhistorierna heter just Halloween. Den som framöver blir inbjuden under en "bus-eller godistur" kommer nog tänka sig för både en och två gånger innan han eller hon tackar ja efter att ha läst den. Inte heller kommer besök på kyrkogårdar eller i fängelsehålor kännas helt ofarliga...Med andra ord - härliga spökerier och söt-läskiga bilder av Jonna Björnstjerna.

Tusen gånger starkare av Christina Herrström

Tusen gånger starkare av Christina Herrström är egentligen en ungdomsroman och passar kanske bättre på min kollega Jennies blogg, Världens bästa bok, där hon tipsar om riktigt bra ungdomsböcker. Men efter att i går ha sett filmen som bygger på Herrströms bok måste jag bara blogga om både film och bok. Jag läste boken för några år sedan och tyckte att den var bra. Jag kommer ihåg att jag störde mig lite grann på att budskapet var lite övertydligt. Men den var som sagt bra. Och viktig. Filmen är ännu bättre. Den borde vara obligatorisk för alla elever och lärare i hela Sverige. Gärna i årskurs sex, även om bok och film utspelar sig i en nia, så att man kanske kan hejda något av den rollfördelning mellan tjejer och killar som fortfarande - år 2010 - verkar ganska vanlig på högstadiet.

Handling i korthet för er som inte redan vet: Berättarröst är den "osynliga" tjejen Signe. Utspelar sig i en helt vanlig högstadieklass. Killarna låter och tar plats, med lärarens goda minne. Tjejerna är tysta och står tillbaka, med några få undantag, de coola tjejerna. En ny tjej börjar i klassen, Saga. Hon har gott självförtroende och tar plats på ett alldeles självklart sett. Hon får lärarens uppdrag att få de andra tjejerna att också ta större plats, men när de väl börjar göra det blir det föga populärt bland lärarna - och killarna.

Filmen följer i stort sett boken och gör det som sagt mycket bra. De unga skådespelarna fyller bokens karaktärer med kött och blod och så starka känslor som man kanske bara har mellan tretton och sjutton. Alla är jätteduktiga men allra bäst är Julia Sporre som Saga, hon är fantastisk. Så jag säger bara, se filmen! Jag brukar inte applådera i biosalonger men när ungdomarna i salongen gjorde det, då kunde jag inte låta bli att hänga på.

Vill också tipsa om TV-serierna Glappet (1997) och Ebba & Didrik (1990) där Christina Herrström också stod för manus och Peter Schildt för regi, precis som i Tusen gånger starkare. Även här tycker jag att filmerna är bättre än böckerna. Båda lätt absurda, mycket roliga och lite sorgliga om familjeliv, kärlek och våndan med att bli stor.

Spårhunden 2010: VM-sommar av Magnus Ljunggren

Från och med i år delar Svenska Deckarakademin ut Spårhunden till årets bästa barn- och ungdomsdeckare. Vann i år gjorde Magnus Ljunggren med VM-sommar. Priset firades med semlor till Ture Sventons ära!







Jag har inte läst VM-sommar men jag är väldigt förtjust i Ljunggrens serie Riddarskolan. Kompisarna Egon, Fiona och Urban går i riddarskola och de är tre mer eller mindre modiga barn som utmanar både vuxenvärlden, drakar och spöket Hemska Harald. Lättlästa, roliga och väldigt charmiga böcker som passar både för nybörjarläsaren och för högläsning.




Jag gillar även hans bok Hämnden som utspelar sig på istiden och handlar om Björnfrö som tillsammans med sex andra ungdomar ska utföra ett mandomsprov.

Så utifrån Ljunggrens andra böcker kan jag mycket väl tänka mig att VM-sommar är väl värd sitt pris!

Elsa & Julia av Eva Lindell och Bernard Huguet

Det har kommit en ny serie lättlästa böcker som heter Elsa & Julia.Hitintills har det kommit två delar, Sova nästan hela natten samt En vecka utan Julia, som skildrar vardagliga händelser i kompisarna Elsa och Julias liv. Hur ska det gå i skolan när bästa kompisen åker bort en vecka? Hur klarar man av att sova borta?

Böckerna vänder sig till barn som nyligen lärt sig läsa. Textmässigt är det ingen större skillnad mot andra böcker för nybörjarläsare men bildmässigt känns böckerna nyskapande, i synnerhet färgmässigt. Illustrationerna av Bernard Huguet går i dova, mättade färger på matt papper, långt ifrån det glättiga, färgsprakande jag ser när jag riktar blicken mot hyllan med lättlästa böcker. Min första reaktion är inte övervägande postiv, men elevernas nyfikna intresse för böckerna får mig att tänka om. Även barn behöver överraskas, av text och bild, och överraskade blev dom uppenbarligen (och även jag) av Lindell och Huguets böcker. Så jag ser fram emot att se mer av deras samarbete.

Spindelbarnen - Sam Frasers äventyr av Gudrun Wessnert

Inledningen till Spindelbarnen – Sam Frasers äventyr av Gudrun Wessnert får mig att tänka på Charles Dickens och Oliver Twist. Det är 1800-tal. En flicka, Samantha Fraser, kommer åkandes i en calesh, det är mitt i natten, regnet strilar. Slutmålet är Syster Elises barnhus för hittebarn och vanföra - ett stort gammalt hus, täckt av murgröna och vildvin. Innanför porten väntar två damer, systrarna Agatha Klopke och Inez Imperton, som möter Samantha med orden: Jaså, det är klumpfoten som anländer, samt den enögda fröken Pratt. Man inser snabbt att det inte kommer att bli några sötebrödsdagar för Samantha på barnhuset. Det står också klart att Klopke och Imperton inte driver barnhuset av någon slags omtanke om barnen och det är en tämligen ruggig berättelse som växer fram.

1800-talsrealismen, där barnhemsbarnen både får svälta, frysa och bli instängda i en mörk källare, blandas så småningom upp med både skräck och magi. Huset och framförallt källaren, visar sig ruva på allehanda hemskheter – en demon kallad Konungen av underjorden, silverskatter och människooffer. Det är också när magin kommer in, ungefär halvvägs in i boken, som det blir riktigt spännande. Kim W Anderssons svartvita teckningar förhöjer den kusliga känslan, de är nästan otäckare än själva texten. Spindelbarnen – Sam Frasers äventyr är ganska omfångsrik, 383 sidor och inte helt lättläst. Men för en god läsare som gillar rysliga berättelser är den ett perfekt alternativ.

Tora-lora-lej : Önskelistan av Åsa Karsin

Det lackar mot jul...Nja, kanske inte riktigt. Men när det väl är dags passar det bra att plocka fram Tora-lora-lej : Önskelistan av Åsa Karsin, perfekt för högläsning veckorna innan jul. Det är en mysig liten bok om små och stora funderingar hos Tora, 7 år. Allt ifrån vad hon ska önska sig i julklapp till sorgen över farfar som dör ett par dagar innan Lucia. För Tora finns det dessutom ingen högre önskan än att få vara Lucia, men lotten föll på Fanny som inte ens tycks bli glad över äran att få gå först i Luciatåget. Ja, det är inte alltid så lätt att vara sju år. Men med en familj som stöttar och en stor portion tur ordnar sig ändå allt till det bästa.

Nyckelbarnen av Sara Kadefors

Siri i Nyckelbarnen är förbannad. Riktigt, riktigt förbannad. Och i stället för att rikta ilskan inåt som så många flickor gör, i verkligheten och i ungdomsböcker, riktar hon ilskan mot det mål där den hör hemma, vuxenvärlden. För runt om Siri och hennes vänner Leo och Linn dräller det av fega vuxna som håller varandra bakom ryggen, slätar över och inte tar sitt ansvar. Jag kommer att tänka på Tusen gånger starkare av Christina Herrström, men i Nyckelbarnen är upprorsmakarna något yngre, 10-11 år.

Den utlösande faktorn för det uppror som efter ett tag går över styr är läraren Maggan, som pga personliga problen inte riktigt klarar av sin lärarroll. Hon skriker och suckar, himlar med ögonen och utser syndabockar med en aldrig sinande frenesi. När rektorn tar Maggans parti kokar det över för Siri - nu är det krig! Siris civilkurage går till slut över i något som kan liknas vid civil olydnad och hon börjar tappa greppet om tillvaron. Det är mycket som håller på att gå sönder i Siris liv...Det jag gillas med Nyckelbarnen är att Sara Kadefors inte direkt stryker någon medhårs med boken. Det är blod, svett och tårar - och väldigt mycket känslor!

Bara vara Jennie av Solveig Olsson-Hultgren

Man räknar med att det i varje svensk skolklass finns ca två barn med en missbrukande förälder. Räknar man även in barn med psykiskt sjuka föräldrar ökar siffran till kanske fyra, fem barn - barn det talas väldigt tyst om. Det finns ganska många ungdomsböcker som belyser problemet men inte så många för yngre barn. Nu har det kommit en bok som enligt förlaget vänder sig till barn från åtta år och vilken bok! Och vilket mod det finns hos både författare Solveig Olsson-Hultgren och förlaget Opal som vågar ge ut den.

Bara vara Jennie handlar om Jennie, 9 år, som bor med sin mamma och halvbror Jonatan. Redan från första kapitlet framgår det klart och tydligt vad det handlar om - Jennie har en mamma som är alkoholist. Både Jennie och Jonatan far väldigt illa av hur det är hemma och av att ingen förstår hur de har det. Personer runt omkring familjen, t.ex. Jennies mormor och Jonatans pappa anar nog hur det står till, men väljer att inte ingripa. Även i skolan väljer man att inte se de tydliga signaler som Jennie trots allt sänder ut, även om hon gör allt för att behålla familjens hemlighet.

Olsson-Hultgren skriver så att man verkligen både förstår och känner hur Jennie mår. Det är en salig blandning av skam, sorg och ilska, men också kärlek - för den supande mamman är egentligen en förklädd prinsessa, som ibland visar sitt rätta jag. Vi får följa Jennie under ett år, hemma, i skolan, med kompisar. Det mesta i Jennies tillvaro färgas av mammans missbruk, men det finns några få ljuspunkter, t.ex. kompisen Monika som också är den enda som riktigt vågar se hur Jennie har det. Till slut vänder det, när omgivningen äntligen vågar reagera. Och tur är väl det. För utan ett ljust slut skulle det ha blivit en allt för tung bok. Nu tror jag att boken kan hjälpa barn i Jennies situation och få dem som inte har det som Jennie att förstå och kanske våga reagera.

Jag är lite tveksam till förlagets åldersrekommendation, jag skulle nog vilja säga att den passar från 9-10 år. Men det är ett ämne som intresserar barn. När jag berättade om boken för några flickor i årkurs fyra häromdagen ville alla genast ställa sig på kö!

Badhuskrisen av Ann Caroline Håkans

Det är inte helt lätt att gå i tvåan. Alla andra är så tuffa och modiga men Juni Somp, åtta år och rädd för allt, har en kaktus i magen. Kaktusen sitter där och sticks och sticks och påminner Juni om det jobbigaste av det jobbiga - att klassen snart ska åka till badhuset och Juni som inte kan simma. Det känns nästan lika hemskt som flodvågskatastrofen i Thailand! En av Junis egenskaper är enligt fröken att hon har stor fantasi och det är ju en bra egenskap. Men det ställer också till problem. Juni målar upp olika katastrofscenarier - t.ex. inför badhusbesöket eller utvecklingssamtalet och hon tummar ibland på sanningen vilket leder till problem när klasskompisarna vill komma och titta på ett marsvin som bara existerar i Junis fantasi.

När man känner sig så där udda och annorlunda som Juni gör och man tror att alla andra kan och vill och vågar, då är det skönt att upptäcka att inte alltid är så. Och det finns ju dessutom en annan Juni, hemma-Juni, som är både pratig och påhittig. Det gäller bara att låta henne också ta plats.

Badhuskrisen är Ann Caroline Håkans debutbok. En härlig bok om en tuff tjej som betraktar tillvaron med både allvar och humor. Många tvåor kan nog känna igen sig i Juni, som kämpar för att bli sedd men också för att bli omtyckt för den hon är. Och det kinesiska tecknet för kris lär ju betyda både fara och möjlighet...Mia Nilsson illustrationer har också plats för både allvar och humor och passar texten väldigt bra.

I oktober kommer del två i serien Mitt livsfarliga liv och den heter Tvärflöjtskrisen.

Stenhusets hemlighet av Annika Widholm

Min första tanke när jag börjar läsa Stenhusets hemlighet är: Åh nej, inte ytterligare en bok som handlar om en tjej med skilda föräldrar/föräldrar som är på väg att skiljas/döda föräldrar som flyttar till ett hus där det visar sig spöka. Så många kanske det inte finns, men så sent som i juni skrev jag t.ex. om Sorgfjäril.
När jag nu har läst klart får jag erkänna mig besegrad. Stenhusets hemligt är spännande och Annika Widholm har lyckats hitta en ny vinkel på ovanstående tema. Boken får väl anses höra hemma inom den magiska realismen, en genre som tycks vara på återtåg efter den strida ström av deckare och fantasy som sköljt över oss på senare år.

12-åriga Ella har flyttat till ett gammalt hus på landet med sin mamma. Pappan är kvar i stan, tanken är att han ska flytta efter men det är lite oklart om det verkligen kommer att bli så. Huset är fult och ogästvänligt, i den nya skolan får hon inga kompisar och Ella deppar. En äldre kvinna, Bea, bor i en flygel till huset och ska hjälpa familjen ett tag med städning och annat. För Bea kan Ella berätta om sina bekymmer och oro för framtiden. En kväll när Ella har svårt att sova får hon som tröst början av en dröm av Bea, som hon sedan kan drömma fortsättningen på. Den dröm Ella får utspelar sig på platsen där hon bor, fast i en annan tid. Det låter kanske kryptiskt men det funkar faktiskt. Sedan kan man ju välja att tro att det bara är en dröm där Ella hanterar all den stress hon utsätts för i och med flytten och föräldrarnas eventuella skilsmässa eller så väljer man att se det som ett magiskt äventyr där sk klardrömmar spelar en stor roll. Oavsett vilket så dras Ella via drömmen in ett äventyr där hon blir utvald att hjälpa en grupp människor, kallade nomer, som lever i stor fara och nu- och dåtid vävs in varandra på ett spännande sätt.

Stenhusets hemlighet är Annika Widholms debutroman.

och vinnaren i Barnens Romanpris är....

Adzerk - den vita hingsten av Lin Hallberg!

Motiveringen lyder:

"Klockren och jättebra, en spännande bok fast det är en hästbok"

"Kul att det handlar om en modig flicka, som rider i natten i Mongoliet"

"Det kan också vara lite nyttigt och intressant att få läsa om andra familjers skilsmässoproblem".

Jag har lyssnat på juryns diksussioner via podradion i helgen. Vilka härliga och kloka barn! Och vilka bra programledare, en eloge till Kerstin M Lundberg och Ylva Mårtens. Du lärare eller skolbibliotekarie som vill ha boksamtal med dina elever, lyssna på programmen och du får massor av tips på frågor att använda i boksamtalen.

Och nu blir det till att läsa Adzerk - den vita hingsten!

Läskigt läge av Thomas Halling

Thomas Hallings är en flitig barnboksförfattare och har bl.a skrivit de på min skola mycket populära böckerna om Agnes. Han kommer nu med en ny serie läskiga böcker för lite yngre barn. Serien heter Trio i trubbel och de tre i trion är syskonen Oskar 12, Maja 10 och Linus 8. Jag fick i dag första delen, Läskigt läge, i min hand och jag faller pladask. Lättläst men väldigt spännande och faktiskt rätt läskigt. Halling bygger upp en stämning som stegras för varje bläddrad sida.

Syskonen övertalar sina föräldrar att få cykla till stranden helt själva, men på villkor att: 1. vara försiktiga 2. vara hemma senast klockan fem och 3. hålla sig borta från slottet, där otäcka saker sägs hända. Och vad gör barnen? Tar en snabb titt på slottet förstås på hemvägen!

Sofia Falkenhems svartvita bilder bidrar effektivt till att spä på känslan av att något kusligt kommer att hända. Och kanske bör lättskrämda barn - och vuxna - läsa boken tillsammans med någon att hålla i hand...

Del två, Kuslig kväll, kommer i oktober.

Nytt litterärt pris - Barnens Romanpris!

Sveriges radio har instiftat ett nytt litterärt pris, Barnens Romanpris. Fem böcker är nominerade i år, av vilka två finns med på Ge mig boken!: Vi rymmer igen av Bo R Holmberg och Fyren och stjärnorna av Annika Thor och Per Thor.De övriga tre är Kung Steve och alla hemlösa hjärtans blues av Thomas Fröhling, Adzerk - den vita hingsten av Lin Hallberg samt Hedvig och Hardemos prinsessa av Frida Nilsson. En av dessa fem skall utses till bästa svenska barnboken för 9-12 åringar 2009.

Juryn består av sex elever från mellanstadiet i Rambodalskolan i Norrköping. Jag hoppas verkligen att jag har möjlighet att lyssna på deras diskussioner som sänds i P1 11.03 den 18, 19 och 20 augusti. Jag är sååå nyfiken på vad de säger om böckerna och naturligtvis på vem som vinner detta ärorika pris som delas ut den 23 augusti.

Svarta fåglar av Mikael Salmson och Lars Sundström

Så är det då dags för hösten första barnboktips. Och dessutom ett väldigt bra tips!

Svarta fåglar av Mikael Salmson och Lars Sundström är något av en klassisk fantasybok. Sedan lång tid tillbaka råder det en konflikt mellan de båda folkslagen tekiter och mabeker. I det sista slaget, som utspelade sig 30 år tillbaka i tiden, vann mabekerna. Nu är det dags för en ny sammandrabbning. Tekiterna ruvar på en gruvlig hämnd – öga för öga, tand för tand är det som gäller.

Bokens huvudperson, 12-åriga Amik, har sina rötter bland både tekiter och mabeker. Hans mormor var tekit men flydde som ung till mabekernas dal där hon senare gifte sig med en mabek. Kvar i tekiternas rike lämnade hon sin förstfödde son, Amiks morbror.

Tekiternas är grymma människor och skyr inga medel för att återvinna herraväldet. Våldet drabbar även Amiks familj. Hans far dödas vid ett av de första slagen i Dödens dal och hans mor försvinner efter att ha ramlat in en strid älv när familjen är på flykt. Tillsammans med övriga flyende mabeker tar Amiks sin tillflykt i ett kloster. Där blir han av klosterledaren utsedd att föra mabekernas kamp vidare. Amik måste ge sig av för att varna andra folkslag och samla dem i en gemensam kamp mot ondskan. Som man anar redan från början kommer Amik förstås att möta sin morbror, men långt ifrån på det sätt som jag hade förväntat mig!

Svarta fåglar är en välskriven, lättläst och mycket spännande bok. Det är som sagt klassisk fantasy men mycket mer än så. Boken är lika mycket en krigsskildring och skulle som sådan kunna fungera som diskussionsunderlag för vilken konflikt- eller krigssituation som helst i världen med frågor som: Finns det onda och goda människor? Vad är ondska? Varför blir det krig? Är det rätt att döda andra människor för att försvara sig själv och sitt eget folk?

Boken passar bra från ca 9 år.

Sorgfjäril av Ingelin Angerborn

Nu tar Ge mig boken! semester några veckor men först ett riktigt, riktigt härligt sommarlovstips!

På Rabén & Sjögrens hemsida lanseras boken Sorgfjäril av Ingelin Angerborn som en "Ny, spännande rysare med Maria Gripe-känsla..." och jag måste hålla med om att med Sorgfjäril tar Angerborn ett stort kliv in i "Gripe-land", men ändå med en alldeles egen stil och ton. Sorgfjäril är mycket välskriven och spännande till sista sidan! Dessutom en gnutta kärlek på köpet, vilken 10-12 åring gillar inte det?

Alice har flyttat. 40 mil! Och därmed lämnat sin trygga tillvaro med kompisar och nyfunna kärleken Leo. Tillsammans med mamma, lillebror Emanuel och mammas nya kille har Alice flyttat in något som kallas Spanska slottet. Där spökar det, på riktigt. Men vem är det som försöker få kontakt med Alice? En vacker fjäril, som visar sig vara en Sorgmantel, spelar en viktig roll i denna härliga spökhistoria. Sorgfjäril är kanske inte så orginell, men ack så fint skriven!

Trevlig sommar!

Tack vare Winn-Dixie av Kate DiCamillo

Tio-åriga Opal har flyttat till Florida tillsammans med pappa ”predikanten”. Opal känner sig ”nästan som föräldralös”. Mamman försvann när hon vara tre år och pappan går helt upp sitt arbete som predikant i en baptistkyrka. Både pappan och Opal sörjer mamman, men i det tysta. Opal vet överhuvudtaget ingenting om sin mamma och inte heller varför hon försvann. En dag hittar hon en övergiven hund i en affär och hunden döps efter affärens namn, Winn-Dixie. En djup vänskap uppstår mellan Opal och den lika föräldralösa hunden, en vänskap som öppnar upp för nya möten som i sin tur leder till att Opal steg för steg får lära sig hur livet bör levas. En visdom som kanske kan sammanfatts i att man ”inte ska döma hunden efter håren” och att man ska vara tacksam över det man har.

Kate DiCamillo har fått genomgående bra recensioner och en lång rad priser för många av sina böcker. Tack vara Winn-Dixie är inget undantag, bara i USA har den fått ett 70-tal priser och utmärkelser. Boken kom på engelska år 2000 och var DiCamillos debut. En sökning på amazon.com visar att hon även har ett stort stöd bland sina läsare, en övervägande majoritet ger boken betyget 5. Tyvärr kan jag inte sälla mig till denna jubelkör. Mitt första försök att läsa DiCamillo var med boken Edward Tulanes magiska resa, som jag dock gav upp efter några få kapitel. Inför Trollkarlens elefant kände jag ett kraftigt motstånd men där fick jag ge mig, den tyckte jag faktiskt riktigt bra om. Så när jag började läsa Tack vare Winn-Dixie var det med viss nyfikenhet. Men nej, det här fängslar mig inte alls, tvärtom. Det är allt för högtravande, allt för hjärteknipande och sentimentalt. Jag stör mig på den snusförnuftiga Opal och bokens förutsägbarhet. Redan på ett tidigt stadium är det ganska uppenbart att boken kommer att sluta i ett ”happy-end” och att vänskapen mellan Opal och Winn-dixie kommer att leda till att Opal och hennes pappa hittar tillbaka till varandra.

Men som sagt, jag verkar ganska ensam om att inte gilla Tack vare Winn-dixie!

Boken finns även som film, här kan du se en trailer.

Vatten och vidunder av Marcus Sedgwick

Korpar kan inte le men en korp med namnet Edgar konstaterar en bit in i boken Vatten och vidunder att: "…om jag hade kunnat le skulle jag flinat som en apa med en soppslev i munnen. På tvären". Riktigt så tokglad blir jag inte när jag läser Vatten och vidunder men nog sitter jag där med ett litet leende i mungipan! Själva historien är lite seg men roligt berättad och Edgar blir lite av en favorit. Bokens illustrationer förhöjer den känslan.

Korpen Edgar är huvudperson, eller kanske man ska säga huvudfågel, i Vatten och vidunder, första delen av sex i serien Korpmysterierna. Han bor i Annorstädes borg som vimlar av " alla möjliga knäppisar, puckon och galningar" - lord och lady Annorhand, deras barn Noppe och Solaria, och inte minst Edgars ärkefiende apan Snubben. Familjen Annorhand råkar jämt och ständigt ut för trubbel och Edgar känner ett självpåtaget ansvar för att rädda dem ur allehanda knipor. Lite mot sin vilja dock för han är inte speciellt förtjust i sin värdfamilj, med undantag för Solaria, kanske.

I första boken försöker ett vidunder ta över borgen Annorstädes. Borgen i sin tur försöker dränka odjuret genom att fylla slottet med vatten. För att förhindra att vattnet inte ska rinna ut har borgen förseglat alla dörrar och fönster, med den katastrofala följden att alla sakta går en säker drukningsdöd till mötes. Edgar försöker på alla vis påkalla allas uppmärksamhet, men förgäves. För vem bryr sig väl om en korkad korp?

Han hette Skellig av David Almond

Tidigare i år kom David Almonds bok Svarta vingar som jag tyckte mycket om. Minst lika bra är Almonds första bok, Han hette Skellig. I Svarta vingar kretsar mycket av handlingen kring den lilla flickan Alison. I Han hette Skellig figurerar ett annat litet spädbarn, namnlöst till sista sidans sista ord.

Den lilla flickan är lillasyster till Michel. Hon föds hjärtsjuk och alldeles för tidigt i samma veva som familjen flyttar till ett nytt hus. Det blir en jobbig tid för Michael, med alla yttre förändringarna, oron för lillasystern och föräldrarnas oförmåga att räcka till även för Michael när de har fullt upp med flytt och sjukhusbesök. Han tar sin tillflykt till det fallfärdiga garaget där han hittar en ömklig figur i svart kostym som hänger som en säck över det tunna skelettet och med ett ansikte blekt som torr gips. Under kavajen skymtar konturerna av något som ser ut som vingar.

En vänskap utvecklas mellan den mystiske mannen vars namn är Skellig och Michael. Senare invigs även Michaels nya vän Mina i hemligheten, den frihetslängtande Mina vars motto är ”Hur kan fågeln, som föddes att jubla jämt, sjunga sin sång i bur?”. Tillsammans försöker de hjälpa den döende Skellig och matar honom med kinamat och öl, ”gudarnas föda” enligt Skellig. Michael vill gärna veta vem den mystiske Skellig är men Mina får honom att acceptera att man inte alltid måste förstå allting och att dröm och verklighet alltid går hand i hand. Vingarna på Skelligs rygg antyder dock att han har någon slags koppling till änglarnas värld, men han är långt ifrån bokens enda ängel.

Det här är magisk realism när den är som bäst och en bok om att man aldrig ge upp hoppet. Och visst vill du veta vilket namn Michaels lillasyster till slut får?

Cirkusdeckarna och spökmysteriet av Dan Höjer

Deckare, deckare, deckare i en aldrig sinande ström...
Men den här gången gör jag faktiskt tummen upp! Cirkusdeckarna är en ny serie barndeckare, skrivna av Dan Höjer och illustrerade av Stina Lövkvist. Som seriens namn antyder utspelar sig böckerna i cirkusmiljö och det greppet känns lite nytt och kul.

Den första boken heter Cirkusdeckarna och spökmysteriet vilket kanske är rätt logiskt med tanke på Höjers alla spökböcker. Han kan säkert ha hämtat inspiration från någon av alla de spökhistorier han samlat på sig genom åren.

Tvillingarna Katinka och Kaspar lever sitt liv på cirkusen Pommery som befolkas av ett gäng mer eller mindre galna cirkusartister. Katinka uppträder på hästryggen och Kaspar är en av världen bästa jonglörer. En dag drabbas cirkusen av en rad oförklarliga stölder, pokaler, medaljer och en chimpans finns med bland de saker som försvinner. Cirkusen verkar också vara hemsökt av ett spöke. Är det Vilde Valentino, lindansaren som ramlade ner och dog, som går igen? Och finns det något samband mellan stölderna och det eventuella spöket?

Spännande, klurigt och riktigt kul, tycker jag!

Riddarnas kamp av Anna Jansson

Många författare drömmer nog om att ”göra en Widmarkare”, d.v.s. komma på en barnboksserie som kan pågå i evigheters evigheter. Jag vet inte om just Anna Jansson bär på den drömmen men i vår har hon i alla fall kommit ut med tre delar i serien Emil Wern, detektiv. Anna Jansson skriver i vanliga fall vuxendeckare, i år kommer den tionde boken om Maria Wern, kriminalinspektör på Gotland. Emil Wern är hennes son, antar jag. En rätt kul idé faktiskt! Men resultatet? Nja…

Riddarnas kamp känns som en mix av en reklambroschyr för medelstidsveckan på Gotland och barndeckare. Som reklam fungerar boken rätt väl, man blir lite sugen på att besöka Gotland i augusti, men själva intrigen, att någon försöker sabotera medeltidsveckans obligatoriska riddarspel, känns mindre spännande. Jansson försöker sig också på att skriva en rolig bok, men mycket känns bara krystat.

Emil Wern har, precis som Kalle Skavank i Petrus Dahlins böcker, en detektivbyrå i en kiosk. Emil bestämmer sig för att tillsammans med kompisen Ubbe ta reda vem det är som saboterar spelen. Inte mycket lämnas över till läsaren utan detektiven Emil redogör noggrant för alla misstänka. Som sig bör (?) visar sig den skyldige vara en helt annan person.

Nu har jag bara läst första delen, mitt slutgiltiga omdöme får väl komma först när jag läst de andra två (av totalt hur många undrar man förstås), men så här långt tycker jag att det finns betydligt bättre barndeckare, t.ex. ovan nämnda Kalle.

Baksidans hemliga hjältar av Peter Arrhenius

Ibland är det skönt med böcker där man redan från sida ett känner att man kommer att gilla boken. Baksidans hemliga hjältar av Peter Arrhenius gav mig den känslan.

Robins föräldrar har nyligen skilt sig och han har flyttat från radhusområdet, kallat Framsidan, till lägenhet i det område som kallas Baksidan. Efter att i tio år haft eget rum ska han nu dela rum med sin rätt enerverande lillasyster Frida. Pappan gör som föräldrar ofta gör i en situation som denna, försöker övertyga Robin om att det kan finnas positiva saker med de stora förändringar familjen just genomlider, t.ex. utsikten från tionde våningen…

Robin är inte så lättflirtad och han ger sig i stället ut på upptäcktsfärd i omgivningarna. Ganska snart blir han kompis med Farzad och Izzy som gömmer sig från världen och just bildat en klubb, en klubb för dem som tycker att världen suger. Perfekt, tycker Robin. Han blir omgående klubbens tredje medlem och med visdomsorden "Ingen kan göra allt, men alla kan göra något" som klubbens devis ger de tre sig ut för att rädda världen. Men trots stora ambitioner och goda tankar kan det vara svårt att göra det rätta. Två ”goda gärningar” hinner klubben med men det ska dröja ända till sista sidorna, och många turer däremellan, innan uppdragen kan anses slutförda på ett tillfredsställande sätt.

Arrhenius säger på Rabén & Sjögrens hemsida att han var "sugen på att skriva något fartigt, spännande och i bästa fall roligt" Och det har han lyckats med, det här är humor som jag gillar. FFGG, Föreningen för goda gärningar, återkommer redan i september i en ny bok: Flytt är flytt och kommer aldrig igen. Den ser jag fram emot!



Jag gillade även Peter Arrhenius bok Aldrig som de andra som dock är en helt annan typ av bok.

Öppna ditt hjärta av Coleen Murtagh Paratore

Chick lit för 12-åringar? Så kanske man skulle kunna kategorisera Öppna ditt hjärta av Coleen Murtagh Paratore. Det är första delen i en serie som heter Bröllopsfixarens dotter. Willa Havisham är på väg in i tonåren, hon älskar chokladdoppade körsbär och kärleksromaner, ja böcker överhuvudtaget. Det kretsar mycket kring kärlekens vara eller inte vara, för Willa själv men även för hennes mamma och mormor. Murtagh Paratore kallar det själv en ”litterär bok”. Varje kapitel inleds med ett citat av kända författare – Lewis Carrol, Roald Dahl, Anne Frank, Louisa May Alcott för att nämna några. Det finns även hänvisningar i texten till flera av författarna och deras verk. Kanske kan Murtagh Paratore bidra till att unga läsare får upp ögonen för någon av dessa klassiker och det får väl anses lovvärt. Själv blev jag faktiskt lite sugen på att läsa Unga kvinnor av Alcott…

Det är en ganska tunn historia, men berättad med en viss glimt i ögat får jag nog erkänna. Willas pappa dog när han störtade med en luftballong dagen efter mamma Stella och hans bröllopsdag. Efter den dagen är Stellas hjärta stängt för allt vad relationer och romantik heter. Willa å andra sidan längtar efter en pappa (tror hon i alla fall) och kämpar hårt för att mamman ska våga kärlek igen. När de flyttar till Stellas hemstad Bramble ser Willa snabbt en presumtiv pappa i grannen Sam och hon gör vad hon kan för att sammanföra honom med mamman. Det slår gnistor ganska fort men mamman gör vad hon kan för att förhindra någon vidare romans. Men skam den som ger sig. Slutet gott, allting gott som det sig väl bör i en bok fylld av förvecklingar och romantik.

Boken avslutas med det absolut längsta tackord jag någonsin läst, 5-6 sidor. Det blir nästan lite komiskt...

Svarta vingar av David Almond

Svarta vingar av David Almond inleds på samma sätt som en av årets mest omtalade svenska romaner, Lilla stjärna, av John Ajvide Lindqvist - ett spädbarn hittas övergivet i skogen. I Almonds bok hittas flickan av Liam och Max, två killar i 13-årsåldern bosatta i Northumberland i norra England. En kaja och en mystisk vandrare i röd mössa tycks leda pojkarna till flickan. På korgen flickan ligger i finns en lapp: Snella ta hann om henne. Detta är ett Guds barn. Flickan, som ges namnet Alison, blir något av en katalysator i den fortsatta berättelsen som utspelar sig under några heta sommarveckor i början av 2000-talet, med kriget i Irak som ständig kuliss. Alison hamnar först i familjehem men av en slump, eller är det ödet, får Liams familj förmånen att ta hand om henne.

Almond ställer många frågor i boken. Den kanske viktigaste frågan är huruvida vi föds onda eller om det är så att den som skadas skadar andra – eller sig själv. Även här finns det stora likheter med Ajvide Lindqvists roman. De mest ondskefulla i boken är barn, barn som drivs till onda handlingar av andra barns provokationer, vuxenvärldens bristande uppmärksamhet och i ett större perspektiv, maktlystnad. T.o.m. huvudpersonen Liam, som växer upp i ett kärleksfullt hem, drivs till en ondskefull handling som överraskar både honom själv och läsaren. Det är också en bok om kärlek, om att vi alla är ”små vilsna själar i ett stort, stort universum” som behöver mycket kärlek för att växa upp till harmoniska människor.

Det finns så mycket att säga om Svarta vingar, som enklast kan sammanfattas i orden Läs den! Det är en fantastiskt bra bok, men bitvis riktigt omskakande. Den är klassad som ungdomsbok, men jag tycker att den passar från årskurs fem och uppåt. Men kanske bäst som högläsning, så att man kan diskutera boken tillsammans efteråt.

Läs även Skellig, Almonds debutbok, i vilken en annan liten flicka spelar en avgörande roll för handlingen.

David Almond har tillsammans med illustratören Jutta Bauer av IBBY (The International Board on Books for Young People) tilldelats 2010 års Hans Christian Andersen Awards, barnlitteraturens motsvarighet till Nobelpriset. Det är han väl värd.

Tjejerna på Lövarö av Kajsa Gordan

2007 kom den första delen i Kajsa Gordans trilogi om tre tjejkompisar i 12-årsåldern, Kärlek & Dynamit. Jag var inte så förtjust i boken när jag läste den första gången för några år sedan. När jag nu har läst om boken och även läst de två andra delarna, Mod & fritt fall och Våga & vinn blir jag riktigt förtjust i alla tre böckerna. Först fick jag för mig att det handlade om ännu en ny deckarserie, men även om första delen innehöll något av en kriminalhistoria handlar det i första hand om tre tjejkompisar och deras glädje och bekymmer. Kajsa Gordan är lärare i svenska och har i många år arbetat på mellanstadiet och även skrivit manus åt Sveriges Radio och SVT. Detta märks i böckerna. De är välskrivna och berättar om barns vardag på ett sätt som jag tror att många tjejer och killar kan känna igen sig i. Jag kan också se att böckerna skulle kunna göra sig som teveserie.

I de tre böcker får var och en av tjejerna en lite mer framträdande plats samtidigt som vänskapen dem emellan skildras på ett spännande sätt. I den första boken får vi lära känna Molly lite närmare, Molly med bohemföräldrar och lantställe på Lövarö. I den andra boken, Mod & fritt fall är det Jennys tur. Jennys pappa har flyttat till Danmark och då han sällan hör av sig bestämmer hon sig för att ta saken i egna händer och leta upp honom. I den tredje boken, Våga & vinn, får Miryam lite mer plats. Hennes föräldrar kommer från Eritrea. Miryam själv är född i Sverige, känner sig svensk och tycker att pappans något stränga syn på hur flickor ska bete sig är jobbig. Dessutom har hennes föräldrar nyligen separerat. I bakgrunden i alla tre böckerna figurerar tjejernas tre förälskelser, Sebbe, David och Jonte. De har en nog så viktig plats i tjejernas liv, med det är i första hand vänskapen mellan tjejerna och deras vardag som skildras och detta på trovärdigt och sympatiskt sätt.

Du är en gräslig man, herr Grums av Andy Stanton

På baksidan av boken Du är en gräslig man, herr Grums av Andy Stanton, finns en blurb av Philip Ardagh: ”Roligt? Det kan du lita på. Oroande storartat.” Ett uttalande av den kalibern gör mig alltid lite misstänksam. Dessutom är jag inte fan av ”roliga böcker” där det roliga består av att det händer ”roliga saker”. Men efter att ha läst Du är en gräslig man, herr Grums får jag nog ge mig. Det är rätt kul faktiskt! Det händer ”roliga saker” som faktiskt är rätt roliga och Andy Stanton leker med språket och litteraturen på ett sätt som jag tror tilltalar barn. Återigen en bok som nog gör sig bäst för högläsning.

En annan bok av Andy Stanton, Mr Gum and the dancing bear, vann Roald Dahl Funny Prize 2008, ett pris som instiftades för att återupprätta humorn i barnböcker. De yngre eleverna på min skola frågar ofta efter roliga böcker, men utbudet känns rätt begränsat. När jag gjorde en sökning på Roliga böcker i bibliotekskatalogen får jag upp ett tiotal böcker, mestadels böckerna i serien Hotell Gyllene Knorren, som jag tycker är måttligt roliga. Men det måste väl finnas fler? Vi kanske också behöver ett Roligaste boken-pris?

Fenomenet Widmark och Campingmysteriet

I dagarna har den 18:e boken i serien LasseMajas detektivbyrå , Campingmysteriet, kommit ut. Med anledning av det skriver Andreas Palmaer i DN en lite längre artikel om fenomenet Martin Widmark och hans böcker om Lasse och Maja i synnerhet. Palmaer menar att deckare för barn visserligen inte ska drypa av blod, men att med Campingmysteriet har ”gränsen för lama mysterier…passerats” och att själva mysteriet tom glömts bort. Palmaer skriver också om böckernas platta person- och miljöbeskrivningar och torftiga språk och att ”ängsliga föräldrar kan köpa böckerna i trygg förvisning om att ingen röker, svär eller beter sig olämpligt. LasseMaja är Familjen Bra, men utan ironin”, kanske med en outtalad hänvisning till den debatt som förs i medierna kring censur av barnböcker.

Utan att ha läst långt ifrån alla LasseMaja-böckerna kan jag nog hålla med. Man vet vad man får och i det ligger väl en viss trygghet. Palmaer inleder sin artikel med att "Först lär man sig läsa. Sedan slutar man aldrig att läsa LasseMaja". Än så länge lever även böckerna om LasseMaja ett tryggt liv. Det tillkommer hela tiden nya läsare, på min skola råder en fullkomlig Detektivbyrå-epedemi i år 1 för närvarande. Att Widmark på ett positivt sätt bidrar till svenska barns läslust, det råder det inget som helst tvivel kring, men även barn har ju rätt till bra intriger och det kanske inte är så lätt när man börjar närma sig det tjugonde mysteriet. Och ska jag var helt ärlig hoppas jag att någon annan än Widmark vinner Bokjuryn 2009, det finns ju så många andra läsvärda barnboksförfattare som behöver uppmärksammas.

Frank och jag av Jonas Autio

En del små pärlor är tyvärr svåra att nå ut med bland eleverna. En sådan skimrande pärla är Frank och jag av Jonas Autio. Boken kom för några år sedan och jag har inte lyckats få många elever att läsa den. Men om man läste den högt för dem är jag övertygad om att de skulle gilla boken.
Jaget i Frank och jag går i trean, gillar landhockey och har en bästis som heter Jonte (har killar bästisar?) En dag dyker Frank upp och rör om i grytan. Frank är just hemkommen från USA, han är några år äldre och en sådan där kille i vars närhet det alltid händer saker. Ibland är det spännande och bra saker, ibland mindre bra, för att inte säga riktigt dåliga saker. Många vill vara hans kompis, föräldrarna däremot tycker att han är en kille som man bör hålla sig borta ifrån. Det uppstår en vänskap mellan Frank och bokens huvudperson, en vänskap som ibland sätts på hårda prov. Men Frank är också en riktig hjälte, en räddare i nöden.
Lika plötsligt som Frank dök upp försvinner han igen och saknaden blir stor.

Måste nog testa att högläsa den här innan sommarlovet…

Yxan av Gary Paulsen

Skrivs det inte väldigt få äventyrsberättelser nu för tiden? Det är synd tycker jag, för vi behöver äventyr i vår vardag, om än i bokform. Då får man lämna nyhetshyllan och botanisera bland de lite äldre böckerna och t.ex. ta Yxan av Gary Poulsen.



Brian är 13 år och på väg för att hälsa på sin pappa som bor Kanada. Som enda passagerare flyger han dit i ett litet flygplan. Under flygresan blir piloten akut sjuk och planet kraschlandar mitt ute i vildmarken. Mirakulöst nog överlever Brian kraschen och tack vare en yxa som hans mamma skickat med honom har han åtminstone en liten chans att överleva, trots att han är helt och hållet utlämnad till sig själv.

Någonstans har jag läst att Gary Paulsen på läsarnas begäran (som var missnöjda med slutet på Yxan) skrev en fortsättning, Vinter i vildmarken, som är minst lika spännande. I den här boken har Brian tvingats stanna kvar i vildmarken och med den annalkande vintern och kylan uppstår nya problem för Brian att lösa. Hur ska han t.ex. få tag på mat när det blir is på sjön? Kommer han överhuvudtaget att överleva?

Semlan och Gordon: Sommar och hemliga härligheter av Moni Nilsson

Förra året kom första boken om 12-åriga Semlan Nichlasdotter Liljestrand, Pappan med de stora skorna. Nu kommer del två, Sommar och härligheter. Semlan är skilsmässobarn och i det finns det naturligtvis en viss sorg, även om Semlan själv ser sig som ett lyckligt skilsmässobarn. Oftast i alla fall. Men Semlan är ändå glad att hon är ett skilsmässobarn på 2000-talet, för då är det lite vanligare att barnen bor hos båda föräldrarna. Annat var det när Semlans pappa var liten. Då försvann hans pappa och Semlan bestämmer sig för att söka upp farfar, som hon aldrig har träffat, för att få honom att berätta varför han aldrig hört av sig till sonen.
Så Semlan är en ung tjej med stora tankar och hon förundras själv över hur hennes hjärna så snabbt kan börja tänka på sorgliga saker, t.ex. att hennes bästis Gordon ska dö. Hon saknar mamman när hon bor hos pappan och pappan när hon bor hos mamma. Hon oroar sig för hur föräldrarna klarar sig på egen hand på samma gång som hon förfasar sig när någon av dem träffar en ny. Men hon har också mycket kärlek omkring sig och vuxna som faktiskt finns där för henne, när det gäller. Och så har hon ju Gordon, med honom kan livet aldrig bli tråkigt. Så det är ingen allvarsam bok. Tvärtom. Man bli lite glad när man läser den och man tror på att Semlan kommer att klara sig och kanske, kanske får hon i nästa bok till det med den spännande Lino…

Det förtrollade slottet av Peter Gotthardt

Nu är Peter Gotthardt på gång med en serie för lite äldre barn, Det förtrollade slottet.











Det här verkar vara fantasy med inslag av både drakar, magi, riddare och vackra jungfrur och med tre tjejer som huvudpersoner, på danska heter de Pop, Manke och Pink. De två första delarna, Svart magi och Magisk kärlek kommer ut under maj månad och på danska finns det minst två delar till.

Två nya delar är också på gång i Gotthardts serie Alvdrottningens riddare, Den svarte riddaren och Den vita hjorten. Jag vet ett gäng killar i år 2 som kommer att bli överlyckliga när de får veta det.

Den giftiga ormen av Petter Lidbeck

Nu har den åttonde delen i serien Tre tjejer landat på mitt skrivbord och som vanligt är det olidligt spännande! Och roligt! Jag sitter med ett leende på läpparna mest hela tiden, uppblandat med lite nagelbitning. Jag har inte läst alla delarna i serien, men de jag har läst innehöll mer av ond, bråd död än Den giftiga ormen. Den enda varelse som möter döden är en vildkanin, men det gör det inte mindre spännande. Den giftiga orm som dyker upp i boken är en australiensisk brunorm på rymmen. Naturligtvis var jag tvungen att googla - och ja, brunormen finns på riktigt! Den är en av världens giftigaste och mest aggresiva ormar. En ormexpert liknar ett bett från brunormen som att bli överkörd av en 9 tons lastbil. Inte undra på att Pella, Siri och Tyra försöker undvika närkontakt! Ormexperten Torbjörn Lindskoug kallas in i jakten på den livsfarliga ormen. De tre tjejerna anar snart oråd, vad är det han håller på med egentligen, den där Lindskoug? Så där riktigt, riktigt spännande blir det först i de avslutande kapitlen, men de är väl värda att vänta på. Den som händelsevis lider av ormfobi ska nog undvika Den giftiga ormen...